Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Det engelska dramat före Marlowe - Teaterförhållandena på Elisabeths tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSKA TRUPPER 499
från samtiden, och de gåtor, dessa dunkla hänsyftningar er-
bjödo, bidrogo naturligtvis till styckenas popularitet, ännu
mera kanske dock det euphuistiska språket, som här så till-
vida har betydelse, som Lyly därigenom lade grunden till
den dramatiska prosan; folkteaterns dramer voro ju på en
otymplig knittelvers, det lärda dramat på blankvers. För de
följande blev naturligtvis uppgiften att förvandla denna affek-
terade samtalsprosa till naturlig, och att detta endast med
svårighet lyckades, framgår av Shakspere’s äldsta stycken
med dess misslyckade ordrytterier och konstlade vändningar.
Sådan var nu det engelska dramats ställning vid 1580-
talets början. Det stora genombrott, som då skedde, betin-
gades väl framför allt av den nya klass av författare, som
då framträdde, men även av yttre skäl.
TEATERFÖRHÅLLANDENA PÅ ELISABETHS TID
Det senare medeltidsdramat uppfördes i England liksom i
Frankrike av borgerliga gillen, och dessa fortsatte sin verk-
samhet långt in på 1500-talet. Men därjämte funnos också
i England joglearer, vilka då och då även uppförde farser.
Med den stegrade pauperismen under Henrik VIII ökades
antalet av dylika lösdrivare högst betydligt — ty såsom
vagabonder betraktades dessa skådespelare långt fram i
tiden. En förordning av 1545 talar om “rövare, lösdrivare,
herrelösa män, offentliga skådespelare och illasinnade perso-
ner“, och i en annan talas om “fäktare, björnförevisare,
offentliga skådespelare och menestreler“. För att få laga
skydd måste de uppträda såsom tjänare hos någon hög herre,
i följd härav sammanslöto de sig till sällskap på fem, sex,
stundom flera personer, och dessa band kallade sig nu med
vederbörligt tillstånd lorden av Leicester’s, lorden av Wor-
cester’s o. s. v. tjänare. Kort efter århundradets mitt voro
de ytterst talrika, i hela England bortåt en femtio olika
teaterband, och enligt en trovärdig uppgift funnos ända till
två hundra skådespelare blott i London och dess omnejd.
Alla förde de en mer eller mindre ambulatorisk tillvaro och
vandrade från stad till stad, var och en med sitt kostym-
bylte på ryggen. Ty några andra teaterrekvisita behövdes
icke. När de kommo till någon stad, spelade de antingen i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
