Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Shakspere’s lärlingsstycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 ARGBIGGAN. TITÜS ANDRONICUS
tiden bara grälar, men till sist kuvas genom svält och andra
liknande kurer, han är en råbarkad yngling, som tar arg-
biggan för hennes pengar. Shakspere har förvandlat båda.
Finkänslig är hans Petruchio icke, men han är icke närig,
har en viss engelsk hurtighet, och äventyret blir för honom
en rolig sport. An bättre är Shakspere’s psykologiska studie
av argbiggan Kate. Hos honom är hon snarast ett bort-
skämt barn, som opåtalt fått giva sitt lynne fria tyglar,
men som trots allt dock har kvar något av den unga flickans
naivitet. Petruchios frieri smickrar henne, ty det visar henne,
att hon ej var så allmänt avskydd, som hon trott, och för-
vånad och förvirrad faller hon ur sin roll som argbigga.
Det originella i Petruchios uppträdande imponerar på henne,
och hon slutar med att på allvar bli kär i den egendom-
lige friaren. Det var tydligen denna psykologiska process,
som framför allt intresserade Shakspere, och i denna bear-
betning hava vi det första utkastet till det överdådigt väl
tecknade kärlekspar, Benedikt och Beatrice, som vi sedan
möta i Mycket väsen för ingenting.
För Pembroke-truppen gjorde han antagligen ännu en ny
bearbetning. Ett bland de stycken, som spelats av lord
Strange’s män, medan Shakspere tillhört sällskapet, var en
tragedi, Titus and Vespacian, en Seneca-imitation av den
Spanska tragediens skaplynne, men antagligen ej skriven av
Kyd, utan av Peele, som icke hade någon egen stil, utan
föredrog att imitera än den ene, än den andre. Stycket
finnes ej längre kvar på engelska, men föreligger däremot
i en klumpig tysk bearbetning. Motivet erinrar såväl om
en av Ovidius’ metamorfoser, Philomela, vilken våldtages av
Tereus, som om en av Senecas ohyggligaste tragedier, Thye-
stes, där fadern äter sina egna barn. Varifrån själva fabeln
tagits, vet man ej, troligen från någon nu ej känd novell.
Stycket var emellertid en god kassapjäs, och detta var an-
tagligen anledningen till, att Pembroke-truppen önskade att
införliva det med sin repertoar. Men mot detta reste sig
ett som det tycktes avgörande hinder: lord Strange’s trupp
hade tagit med sig det handskrivna exemplaret på sin lands-
ortsfärd. Den, som då räddade situationen, var Shakspere.
Han hade antagligen spelat med i stycket, kunde en del
därav utantill, hade gången av det hela fullkomligt klar för
sig och nog fantasi att fylla ut luckorna, där hans minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
