Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora komediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 DE TRE STORA LUSTSPELEN
nantie, kalla politikern Henrik IV, som visserligen trots all
självviskhet dock har sin idealitet: känslan för en engelsk
konungs plikter, men vars väsen saknar den sol, som så
rikligt strömmar över sonens. Och så Hotspur — käck,
ridderlig, öppen och uppbrusande häftig, men likväl trots
alla sina tjusande egenskaper en feodalitetens héros, som
endast har sinne föi’ egen ära och som för denna ej tvekar
att kasta landet in i ett inbördeskrig. Och till sist kom-
pletteras denna grupp av Sir John Falstaff. Att i några
få ord analysera denna mångstämmiga karaktär, är icke
möjligt. Väl kunna vi följa hans stamträd till den antika
komediens parasit och dess miles gloriosus, dessutom till de
“rogues“, som Greene och Nash tecknat i sina picareska
skrifter. Men därmed är föga sagt, ty Falstaff är framföi’
allt en nyskapelse och en av världslitteraturens största. Han
är sammansatt av alla möjliga egenskaper, åtminstone av
alla mindre älskvärda, men det oaktat bli vi redan från
början hans svurna vänner och beundrare — utan att kriti-
ken lyckats besvara frågan: varför? Och däri ligger kanske
den verkliga storheten hos Shakspere’s karaktäriseringskonst.
Efter dessa mästerverk följde ännu några andra, skrivna
under åren 1599 och 1600, förmodligen för att giva den
nya Globe-teatern en lockande repertoar: nämligen utom
Henrik V, de tre s. k. “stora lustspelen“ och tragedien Julius
Cæsar. Över lustspelen vilar ännu samma skimmer av livs-
mod och glädje som över Henrik IV, men i de antagligen
båda sista, blandar sig dock en ton av vemod, som tyder
på, att ungdomstidens diktning börjar närma sig slutet.
Äldst är troligen Mycket väsen för ingenting. Själva huvud-
handlingen har Shakspere lånat från en av Bandellos noveller.
Men denna tjänar blott till att bära upp en annan, som är
Shakspere’s egen uppfinning och som ger dramat dess egent-
liga karaktär: Benedikts och Beatrices kärlekshistoria med
dess älskvärda skämt och dess fina psykologi. Större bety-
delse har den egentliga handligen i Trettondagsaftonen, och
Skakspere får här tillfälle att teckna en av sina mest nobla
kvinnogestalter, Viola. Denna gestalt är särskilt karaktär-
istisk för det engelska lustspelet i dess motsats till det
italienska. Innehållet i Trettondagsaftonen är lånat från en
italiensk novell, och samma motiv hade dramatiserats av
Bibbiena i hans komedi Calandria. Men här fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
