Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 66 EVERY MAN IN HIS HUMOUR
den moderna och den antika poesiens väsen. Sedan Sidney’s
dagar hade ett stort, nytt engelskt drama vuxit upp, och
Ben var ingalunda blind för dess förtjänster, även om en
lärd som han däri hade mycket att ogilla. Hans drama
ansluter sig därför i det väsentliga till detta nya folkskåde-
spel, men står samtidigt under ett starkt intryck av antiken,
mindre av de relativt obetydliga dramatikerna Terentius,
Plautus och Seneca än av de romerska satirikerna och histo-
rikerna, av Juvenalis, Horatius, Tacitus och Suetonius, vilkas
patos och starka färger mera tilltalade hans naturell. Fullt
kommer denna först fram i Sejanus och Volpone, men vi
märka ansatsen redan i det första stycke, med vilket han
slog igenom: Every man in his humour.
Detta föreligger i två olika bearbetningar. Den äldre,
som spelades på Rose och där handlingen ännu förlägges
till Italien — den vanliga scenen för alla äldre engelska
lustspel — tyckes icke hava tilldragit sig någon uppmärk-
samhet. Men så arbetade han om det, flyttade handlingen
till London, hembjöd det åt Shakspere’s trupp, som 1598
uppförde det, och nu hade han sin första stora teaterfram-
gång. I ett avseende skilde sig också hans stycke från de
flesta andra engelska dramer vid denna tid. Handlingen är
nämligen icke lånad från något äldre skådespel eller någon
novell, utan fritt uppfunnen för att få fram författarens av-
sikt med hela stycket. Betydande är denna handling visst
icke. Den uppehälles egentligen blott av en betjänt, som
uppträder i alla möjliga förklädnader, såsom soldat, skrivare
och rättsbetjänt, ställer till spratt och narrar de övriga, men
denna handling har intet självständigt intresse. Först i den
fjärde akten blir det för övrigt någon fart i den, ehuru den
förut, trots det att ingenting händer, dock icke förefaller
släpande. Men denna handling är blott till, för att för-
fattaren genom den skall få tillfälle att presentera de olika
karaktärer, som han genom den förenat. Själva huvud-
personerna, ett par ungherrar med friskt humör, den enes
aktningsvärde och finkänslige gamle far, hjältinnan, som till
sist blir gift med Mr. Wellbred, äro likväl föga utförda och
intresset anknyter sig till bifigurerna, till en svartsjuk äkta
man och dennes likaledes svartsjuka hustru, men framför
allt till två “gulls“ eller snobbar, den ene en lantjunkare,
den andre en Londonsnobb, vidare till en vattenbärare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
