Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Le Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIKEN ÖVE:R LE CID 139
tidningspolemik. Men utom d<essa avundsmän hade Corneille
skaffat sig en fiende, som var vida farligare — den mäktige
kardinalen själv. - Och denne Ihade både estetiska och poli-
tiska skäl att betrakta Corneille såsom en motståndare, men
en motståndare, som han, hedrande nog, ville bekämpa med
litterära vapen, ehuru det varit honom lätt att utan vidare
sätta Le Cids författare på Bastiljen. Corneille hade stött
sig med Richelieu. Denne hade sökt att använda honom
såsom litterärt biträde, men Corneilles självkänsla hade ej
kunnat finna sig i kardinalens förmyndarskap, och det hade
kommit till en brytning dem emellan. Kardinalen var vidare
en anhängare av reglerna i den strängaste formen, och
Corneille hade, såsom vi strax skola se, här ställt sig på en
friare ståndpunkt. Men vida mer än dessa estetiska för-
syndelser betydde nog de politiska. Corneilles drama myn-
nade dock ut i ett förhärligande av detta av kardinalen så
innerligt hatade Spanien, det var nästan en apoteos av detta
duellväsen, som kostat Henrik IV:s och Ludvig XIILs
Frankrike tusentals liv och som Richelieu med all makt sökt
undertrycka, det nästan hånade konungamakten, glorifierade
adeln, och över statens intressen sattes här den enskilde
ädlingens. Dramat kunde därför med en viss rätt betraktas
såsom en stridsskrift mot den store kardinalens reformarbete,
även om man naturligtvis ej har rätt att i stycket se ett
öppet och direkt angrepp, i vilket fall författaren säkerligen
hamnat på Bastiljen. Corneille varken vågade eller ville
anfalla landets allsmäktige minister, var troligen själv icke ens
medveten om den oppositionella karaktären hos det stycke, han
skrivit, men hela andan i detta stycke gick emot Richelieus
politik, och kardinalen hade utan tvivel härav en känsla,
som dikterade hans motvilja mot Le Cid. Måhända spelade
ock någon jalousie de métier in.
Själv kunde Richelieu icke taga till ordet i denna strid,
som han förklarade vara en tvist mellan lärde och ignoranter.
Han lät visserligen i sitt palats uppföra en parodi på Cid,
men det hjälpte föga, och han fann även på verksammare
medel. Inom kort utkom i bokhandeln en broschyr, Obser-
vations sur le Cid av Scudéry, och utan tvivel hade sam-
tiden rätt i sin misstanke, att Scudéry blivit framskickad
av Richelieu. Scudéry, som förut stått på vänskaplig fot
med Corneille, hade snarast varit en fiende till reglerna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
