Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 DEN FRANSKKLASSISKA TRAGEDIEN
Till en del torde denna brytning kunna förklaras därav,
att de tre dramer, med vilka vi nu sysselsatt oss, skrivits
direkt under inflytande av Richelieus mäktiga personlighet.
Det är hans idéer, som här gå igen. I Horace sättas sta-
tens intressen med en sårande ensidighet över familjens och
individens, Cinna är en ren hymn till konungadömet, ett
idealporträtt av monarken, målat med nästan samma färger,
som Bossuet sedan använde, och en kritik av de fiender,
som konspirerade mot Richelieu — såsom jag nyss yttrade:
en kritik av Fronden före Fronden. I alla tre sättes plikten
mot kärleken, och Corneille hade nu t. o. m. blivit över-
tygad om olämpligheten av den erotiska lidelsen såsom det
bärande motivet i en tragedi: “tragediens värdighet — skrev
han — fordrar något stort statsintresse eller någon mera
ädel och manlig lidelse än kärleken såsom ärelystnad eller
hämnd, och den bör komma en att frukta större olyckor
än förlusten av en älskarinna.“ En dylik ståndpunkt stod
ju i rak motsats ej blott till Hotel de Rambouillet utan ock
till Corneilles egen föregående diktning.
Men även i de estetiska frågorna hade Corneille böjt sig
för Richelieu. Tidens enhet hade han iakttagit i Le Cid
och även förut i komedierna. I själva verket var detta
tvång kanske mindre än man i allmänhet föreställer sig.
Flera av Lopes stycken, exempelvis La Estrella de Sevilla,
och även några av Shakspere’s kunna mycket väl tänkas
inom ett dylikt tidsmått — det skulle ej stöta oss, om
handlingen i Romeo och Juliet pressats hop till ett solvarv,
såsom Shakspere faktiskt gjort i Stormen, och några av
Ibsens stycken kräva ju ej längre tid. Men frågan gällde
nu företrädesvis rummets enhet, och som vi erinra oss hade
denna ansetts iakttagen, så vida de olika akterna spelade
på orter, dit de handlande kunde hinna begiva sig inom
de lagstadgade tjugofyra timmarna. Ur den synpunkten,
men också blott ur den, hade Le Cid iakttagit den tredje
enheten, och dekorationen utgjordes med all sannolikhet fort-
farande, liksom vid medeltidsdramat, av “une scène simul-
tanée.“ En strängare uppfattning gjordes gällande först av
Richelieu, tydligen under intryck från Italien. I sitt palats
lät han bygga en praktfull teater, och på denna uppfördes
1639 hans tragedikomedi Mirame, som två år därefter ut-
gavs i en praktupplaga med några kopparstick, som äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
