Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molières sista dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 5 4 l’avarë
samtidigt med tidens grandezza, något både av fars och
hovdikt.
Ännu mera franskt är L’Avare (1668), och visste man
det ej, skulle man här ej misstänka, att urbilden varit ett
av Plautus’ stycken, Aulularia — motiv från en mängd
andra håll förekommo för övrigt också. Det är i en för-
mögen fransk borgares hem, som händelsen utspelas, och
den vigilerande sonen i huset var helt visst en av de unga
herrar, som Molière oftast träffat. Harpagon själv är frans-
man, och det är ej osannolikt, att Molières egen far fått
släppa till åtskilliga drag i karaktären — naturligtvis utan
att denne så att säga stått modell, ännu mindre att Molière
avsett någon persiflage av fadern, mot vilken han alltid
visade sig såsom en god son. Men tydligen har han studerat
typen på mycket nära håll. Harpagon är icke odelat girig,
ty han har dock en känsla av vissa ståndsförpliktelser. Han
har flera tjänare, han har häst och vagn, han anser sig
skyldig att giva en middag o. s. v., ehuru han visserligen
söker komma från alla utgifter så billigt som möjligt, och
så svårt det än är, är han beredd att gifta sig med en fattig
flicka. Men några skarpare konflikter mellan kärleken och
snålheten förekomma icke i Harpagons själ, och i stället
har Molière lagt huvudvikten på att skildra en girigbuks
psykologi. Något ekonomiskt geni är han icke, och det är
ytterst sannolikt, att han trots sin girighet ej förkovrat sin
förmögenhet. Det förhärskande draget hos honom är för
övrigt icke begäret att öka kapitalet, utan fasan för att
giva ut några pengar, och han känner sig nästan lika upp-
rörd över andras slöseri, som om slantarna gått ur hans
egen ficka. Närmast yttrar sig girigheten i en oerhörd
misstänksamhet, han fruktar, att alla vilja bedraga honom
på hans kära skatter, och han är därför ständigt på vakt.
Rikedomen skänker honom ej den ringaste tillfredsställelse,
han njuter aldrig såsom Volpone av att se sitt guld, utan
förtäres av en ständig fruktan att förlora det, och han är
därför djupt olycklig. Men när han trots all försiktighet
till sist blir lurad, känner Molière ingen misskund, lika litet
som mot skenheligheten. Över alla andra mänskliga laster
och svagheter kan han kasta ett visst försonande komiskt
ljus. Men Tartuffe och Harpagon stå för djupt nere i hans
Inferno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
