Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPES PASTORALS 55
poetiker: om boskapsskötseln som människornas äldsta syssel-
sättning. När herdarna hade en stunds ledighet, roade de
sig med sånger, i vilka de prisade sin egen lycka, och herde-
kvädet är därför den äldsta diktarten. Pastoralen ger oss
således en bild av den gyllene åldern, men därav följer, att
herdarna ej skola skildras så, som de i våra dagar verkligen
äro, utan såsom de voro, när mänsklighetens yppersta ut-
övade detta kall. De böra därför vara bildade män —
Pope anser t. o. m. lämpligt, att de äga någon kunskap i
astronomi —■ och av hänsyn till våra dagars herdar böra
de även röja “some knowledge in rural affairs“. Men här
får man ej gå för långt, ty ett mera intensivt praktiskt
intresse grumlar avsikten med det hela, som är att giva en
bild av lantlivets lugn. Popes och Pontenelles herdar hava
också märkvärdigt litet att göra. Deras kreatur tyckas
alldeles sköta sig själva och ha ingen annan uppgift än att
framhålla sina vårdares “oskuld“ — om mjölkning, får-
klippning, gödsel, kalvning o. d. är det aldrig tal, blott om
kärlek och poesi. Denna sysslolöshet är, såsom Pope inskärper,
det förnämsta, och skalden får ej teckna det verkliga herde-
livets mödor och vedervärdigheter. Ej heller få herdarna
tala “in a natural way“, utan såsom det höves den gyllene
ålderns idealgestalter. Pope slutar med en revy av herde-
skalderna: Theokritos hade sina förtjänster, men gick för-
längt i teckningen av verklig “bondaktighet“, och Vergilius
är honom därför vida överlägsen.
Några nyheter innehåller ju denna avhandling icke, ty
ända sedan renässansens början hade dylika herdedikter
skrivits. Men Pope och Eontenelle framlade teorien pa ett
sätt, som gjorde denna falska och fadda idealism tilltalande
för 1700-talet, deras “allmänskliga“ herdar voro ju ock i
stil med tidens skematiska människouppfattning, och dikt-
arten fortfar därför att florera ända till århundradets slut,
i viss mån såsom ett komplement till den filosofiska upp-
lysningslitteraturen. När man tröttnat pa att diskutera de
stora världsproblemen, älskade man att för en stund drömma
sig tillbaka i den gyllene ålderns idealvärld, om vars overk-
lighet man visserligen ej hyste någon tvekan, men som dock
gav näring åt den fantasi, som upplysningen icke helt kunnat
undertrycka. I 1700-talets pastoral hava vi därför att se
en av de rännilar, som slutligen mynna ut i den stora för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
