- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 5. Upplysningen och förromantiken /
293

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som historieskrivare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HISTOIRE DE CHARLES XII 293
den moraliska som den religiösa — som Voltaire avgjort
bröt. Redan i Histoire de Charles XII skrev han: “Allt
vad en historieskrivare bör göra, är att enkelt anföra själva
faktum utan att söka tränga till motiven, och han bör in-
skränka sig till att säga just det han vet, i stället för att
gissa sig till det han icke vet“. Histoire de Charles XII,
som huvudsakligen skrevs i England, kom ut av trycket
1731 — således nio år före Nordbergs bekanta arbete —
och ehuru det nu naturligtvis är föråldrat, intager det en
epokgörande plats i vetenskapens historia. Ty här möta vi
för första gången ett historiskt arbete, som verkligen är väl
och underhållande skrivet, utan all lärdomstyngd och utan
all oreda. Ehuru man kanske icke kan alldeles förneka,
att Voltaire tagit några intryck av Curtius, är han såsom
stilist även här sig själv och berättar på sitt vanliga, ele-
ganta sätt. Och för det andra stöder han sig på en verklig
källforskning. Eljes så lättsinnig, när det gällde filosofi och
religion, var han såsom historiker samvetsgrann och sökte
både att förskaffa sig ett så omfattande material, som det
då var möjligt, och att sedan noggrant pröva detta materials
sanningsvärde. I princip, skriver han, bör man tvivla på
anekdoterna. Sin framställning stöder han också på källor,
som godtagas även av den moderna forskningen : den ur-
sprungligen holländske diplomaten Ludvig Eabritius’ memoarer,
de franska sändebuden de Eiervilles och de Croissys de-
pescher, relationer av officerare, som varit i svensk tjänst,
uppgifter från de förre engelska och franska minístrame i
Turkiet, från marskalken av Sachsen — konung Augusts
son — Bolingbroke m. fl., och naturligtvis begagnade han
den ännu ej så betydande tryckta litteratur, som förelåg,
Adlerfelts Dagbok m. m. Han bemödar sig ärligt om att
utfinna sanningen, och i den punkten står han avgjort över
sin svenska efterföljare Nordberg, vars historia ju var en
officiell svensk statsskrift.
Voltaires förkärlek för en med honom så olikartad per-
sonlighet som Karl XII hör till denna Proteus-naturs karak-
täristik. Liksom Tegnér beundrade Voltaire storheten, glan-
sen — sak samma, huru de yttrade sig — och han var
tillräckligt poet att uppfatta det heroiska, romantiska i vår
svenska hjältekonungs gestalt. På samma sätt tjusades han
av Ludvig XIV, “le roi soleil“, och det var åt hans tid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 19:04:41 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/5/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free