Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA RELIGIEUSE 491
tusiasmerat sig för denna sak, att han, utan att ens känna
hennes namn och utan att egentligen veta, hur det förhöll
sig med saken, skrivit flera inlagor härom till parlamentet.
Men ej dess mindre förlorade nunnan processen. I marki-
sens intresse för denna sak trodde man sig nu hava funnit
ett lockbete för att få honom tillbaka till Paris. Och så
började mystifikationen. I nunnans namn skrev Diderot ett
brev till markisen och bad om hans hjälp, brevet fick ren-
skrivas av en kvinnlig hand, och det utspann sig nu en
livlig brevväxling mellan den föregivna nunnan och Croismare.
Nunnan uppgav, att hon hette Suzanne Simonin, att hon
rymt från sitt kloster och nu bodde hos en Madame Madin
i Versailles. Men då markisen i stället för att resa till
Versailles erbjöd den förtjusande Suzanne en fristad på ett
av sina slott, fick Diderot lov att ändra taktik, och i ett
brev från Madame Madin fick Croismare den smärtsamma
underrättelsen, att hans skyddsling avlidit.
Diderot hade emellertid blivit så intresserad av denna sak,
att han i ett brev låtit Suzanne utlova att sända markisen
en utförlig självbiografi. Och han höll ord. Denna i Su-
zannes namn och till Croismare riktade memoar är romanen
La Religieuse. Diderot själv grät och snyftade av rörelse,
då han här skildrade den stackars nunnans alla lidanden,
hans vänner funno honom vid skrivbordet badande i tårar,
gräto själva, då de hörde delar ur romanen uppläsas och
voro övertygade om, att det var “den mest sanna, mest
intressanta, mest patetiska roman, som skrivits“, och så —
slarvade Diderot bort manuskriptet.
Estetiskt sett är romanen alldeles misslyckad. Diderot var
icke psykolog och hade ej den ringaste förmåga att skildra
hjältinnans själsliv. Han har heller ingen kompositionstalang,
ingen skapande poetisk fantasi. Men syftet var heller icke
estetiskt, utan religiöst-polemiskt: ett anfall på klosterväsen-
det. Av sina fullkomligt onaturliga föräldrar tvingas Su-
zanne mot sin vilja att bliva nunna, vill återvinna sin frihet
och utvecklar därvid en Clarissas viljestyrka, men utsattes i
följd därav för rent djävulska förföljelser. Dessa äro emel-
lertid så överdrivna, att man har svårt att tro på dem, och
denna serie av gräsligheter verkar nu enbart tröttande, ehuru
Diderot här och var inlagt en viss naturalistisk kraft i
skildringen av dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
