Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Teaterbrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
580 EBEMITAGET
för så vitt de sökte förklara det, som ej kan begripas, samt
att därför varje land har fullkomlig rätt att bestämma såväl
kulten som dessa obegripliga dogmer; det är då en med-
borgares plikt att godkänna dogmerna och iakttaga den
lagligen föreskrivna kulten“.
Ett tag tänkte han också på att bosätta sig i Geneve,
men hans första entusiasm avkyldes något, då rådet i Genève
visade sig ej vidare uppskatta artigheten med dedikationen
— ty för bifall och smicker var Rousseau trots sina filosof-
later ytterst känslig. Och så skulle han bliva granne med
Voltaire! För två dylika storheter var staten Genève för
trång, och han reste därför tillbaka till Paris. Någon bryt-
ning mellan båda hade väl ännu ej inträtt. Rousseau hade
skickat Voltaire ett exemplar av sin Discours, och denne
hade svarat med sin vanliga esprit: “Aldrig har någon
utvecklat mera geni i syfte att förvandla oss till djur; när
man läser er bok, får man rent av lust att gå på alla fyra“.
Men båda kände tydligen, att luften var fylld av åska, och
personligen råkades de aldrig.
Rousseau hade även en direkt anledning att stanna i
Paris. Bland hans beskyddarinnor var ock den förmögna,
intelligenta madame d’Epinay, som i Montmorencyskogen strax
bredvid Paris ägde ett slott, La Chevrette. Då Rousseau
uttryckt sin förtjusning över omgivningens naturskönhet,
hade madame d’Epinay där i parken uppfört en byggnad
åt honom, det i litteraturens historia så berömda “Eremitaget“,
och detta erbjöd hon nu gästfritt åt “sin björn“. Rousseau
flyttade in där på våren 1756, och naturvän som han var,
tyckte han sig här hava kommit i ett paradis. Men med
honom flyttade ock Thérèse och hennes mor, och dessa
funno flyttningen mindre tilltalande, avlägsnade som de
blivit från alla skvallersystrar i Paris. De sökte därför
genom Diderot inverka på Rousseau, och denne, vars sjukliga
misstänksamhet redan börjat, råkade därigenom och även
av andra skäl på en spänd fot med Diderot. Genom ma-
dame d’Epinays mellankomst åstadkoms väl en försoning,
men med den gamla vänskapen var det slut.
Emellertid var det blott en tidsfråga, när det skulle
komma till öppet krig mellan Rousseau och encyklopedisterna.
Redan i sin första discours hade Rousseau uppträtt mot
“filosofernas“ irreligiositet. Men detta hade man uppfattat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
