Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604 SAVOYABDPRÄSTENS BEKÄNNELSE
gör mig snarare misstrogen. Ty den Gud, jag dyrkar, är
en ljusets, icke en mörkrets Gud. Han skulle ej hava givit
mig förnuft, så vida han förbjudit mig att bruka det. Vore
jag en skarpare tänkare och mera lärd, skulle jag måhända
inse uppenbarelsens sanning och dess värde för dem, som
hava lyckan att tro på den. Men om jag för ett dylikt
erkännande finner skäl anförda, som jag icke kan veder-
lägga, så göras å den andra sidan sådana invändningar, att
jag ej kan se bort ifrån dem. Jag medger villigt, att
Skriftens majestät fyller mig med häpnad, att evangeliet
talar till mitt hjärta. Hur obetydliga synas ej filosofernas
böcker vid sidan härav! Kan något på samma gång så
sublimt och så enkelt vara ett människoverk? Vilket rörande
behag i dess lärdomar, vilken elevation, vilken djup visdom!
Och den biografi av Jesus, som där gives? Om Sokrates liv
och död äro den vises, äro Jesu liv och död en guds. Sådana
saker hittar man inte på. Sokrates’ levnadsöden äro vida
mindre bestyrkta än Jesus’ och på dem tvivlar man ej.
Varför då tvivla på evangeliets? Men med allt detta finnes
även i evangeliet en mängd saker, som vi icke kunna tro, som
strida mot vårt förnuft och som ingen människa, som vill
begagna detta, kan erkänna. Vad skall man så göra, in-
vecklad i alla dessa motsägelser? Man skall vara försynt,
under tystnad respektera det, som man varken kan förstå
eller vederlägga och ödmjuka sig inför det väsen, som en-
samt känner sanningen. Se där, mitt barn, den skepticism,
vid vilken jag stannat. Men den har för mig intet smärt-
samt, ty den berör ej det, som är väsentligt, och jag tjänar
Gud i mitt hjärtas enfald och söker blott att veta det, som
är nödvändigt för mitt moraliska liv. Med de dogmer,
som ej beröra detta, mödar jag ej min hjärna. Jag är
präst, och såsom sådan skall jag städse söka att för männi-
skorna göra religionen värd att älskas, lära dem att handla
rätt, men jag skall ej förkunna för dem några dogmer,
som de skola vara skyldiga att tro, och Gud förbjude, att
jag någonsin för dem skulle predika ofördragsamhet, lära
dem att hata nästan!
Missbruk av vetandet leder till otro. Varje lärd föraktar
hopens meningar, men denna filosofiska högfärd leder till
fritänkeri, liksom den blinda tron skapar fanatismen. Undvik
bägge dessa ytterligheter. Våga att bekänna Gud inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
