Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Hamburgische Dramaturgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LESSING OCH COBNEILLE 773
Då de likväl funno, huru svårt, att ej säga omöjligt, det
var att tillämpa denna lag om de tre enheterna, hittade de
på en kompromiss: i stället för ett enda rum införde de ett
obestämt rum, som man kunde inbilla sig vara än det ena,
än det andra, och i stället för en vanlig dag höllo de på
en viss tidsutsträckning, under vilken man icke gick till
sängs eller åtminstone blott en gång gjorde det. För min
skull får Voltaires Mérope gärna räcka i åtta dagar och
tilldraga sig på sju olika ställen i Grekland. Men då måste
stycket också äga skönheter, som komma mig att glömma
pedanteriet. Som det nu är, kan regelriktigheten ej upp-
väga felen i karaktärsteckningen.
Här hava vi således en fullkomligt avgörande vederlägg-
ning av denna lag, som haft en så stor betydelse för det
fransk-klassiska dramat både inom och utom Frankrike.
I Tyskland slog denna vederläggning ganska snart igenom
och så småningom också i andra land. Men i detta fall
var Lessing ingen bildstormare. Rummets enhet bryr han
sig i sina egna dramer redan från början ej om, ehuru han
ej — såsom de första romantikerna — älskar scenförändringen
nästan för dess egen skull, men tidens enhet har han, såsom
vi erinra oss, iakttagit i alla de dramer, för vilka jag redo-
gjort, dock icke såsom ett tvång, utan därför att handlingen
ej krävde ett längre tidsmått.
I det följande kommer han in på den uppfattning, som
Corneille framlagt om Aristoteles lära om tragediens uppgift.
Anledningen var ett tyskt plagiat från Shaksperes Richard III
av Weiss. Aristoteles’ lära — säger Lessing — uppgives
ju av författaren vara den, att tragedien skall framkalla
medlidande och skräck och att hjälten i följd därav ej får
vara helt dygdig eller helt lastbar. Ty varken i det ena
eller i det andra fallet nås målet. Medger jag detta, så är
Richard III en misslyckad tragedi. Medger jag det icke,
så vet jag sannerligen icke, vad en tragedi är. Men det
gäller att förstå, vad Aristoteles menar. Herr Weiss’ Richard III
är ett odjur, som omöjligen kan uppväcka något medlidande.
Det skall han heller icke, säger Herr Weiss, utan det skola
de andra personerna i dramat göra. Men skräck? Om man
därmed menar avsky för hans bovstreck, gör han det vis-
serligen i hög grad, men en skräck av denna art var något,
som de gamle just ville undvika. Och Aristoteles använder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
