Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Inledning - Känslofilosoferna och mystikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMANN 17
enade krafter; allt enstaka är förkastligt“. I denna oppo-
sition mot upplysningens förståndsbildning och irreligiositet,
genom det kaotiska, originellt genialiska i sitt uppträdande
var han också en bland de författare, som mäktigast till-
talade den unga Sturm und Dranggenerationen, och han
kastade även ut idéer, som sedan upptogos och vidare ut-
bildades av hans lärjunge Herder, Sturm und Drangrörelsens
andlige fader. I Æstetica in nuce, eine Rhapsodie in kab-
balistischer Prosa (1761) formulerade han den bevingade
satsen: “Poesi är människosläktets modersmål“. En diktning,
som hade sin källa i reflexion, var icke den äkta. Skalden
skulle icke följa några regler, utan låta sig ledas “av ett
Något, vida omedelbarare, vida innerligare, vida dunklare
och vida vissare“. Men detta är ju redan det program, med
vilket Sturm und Drang sedan framträdde.
En mystiker av annan läggning var den något yngre
Friedrich Heinrich Jacobi (1743—1819), mindre originell,
men mera kultiverad och skarpsinnig än Hamann. Även
han bottnade i pietismen, men hade under ett längre uppe-
håll i Genève tagit ett starkt intryck av Rousseau, särskilt
av savoyardprästens bekännelse. Till Rousseau återgår ock
den uppfattning, som han i sina arbeten hävdar av den
religiösa tron i dess motsättning till vetandet. Det är denna
grundtanke, som kommer fram i hans kritik av Kants lära
om Das Ding an sich. Att det finnes en verklighet utanför
medvetandet — så refererar Höffding hans kritik — därom
kan ingen bevisföring övertyga oss, enär ju varje bevis rör
sig inom medvetandet. Den omedelbara iakttagelsen är ett
underverk, som vi måste antaga. Blott genom tron bliva
tingen till för oss, och även Gud blir blott till för oss
genom tron. Gud kan ej vetas, blott tros. En Gud, som
kunde vetas, skulle icke vara Gud, och det är t. o. m. i
vetenskapens intresse, att ingen Gud finnes, ty Guds existens
avbryter följden och gör ett sammanhang omöjligt. Men
såsom Höffding anmärker, fattar Jacobi här tron i två olika
bemärkelser, först såsom tilltro till mina sensationers giltig-
het och sedan såsom den religiösa tron på något, som ej
med sensationerna kan uppfattas. Såsom den religiösa trons
förkämpe förde han emellertid en förbittrad kamp mot upp-
lysningsfilosofien och icke blott mot denna utan ock mot
Kant och Fichte. Men han saknade Rousseaus fria obundenhet.
SchiicJc. Allmän litteraturhistoria. VI. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
