Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Götz von Berlichingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 GÖTZ OCH ROUSSEAU
Gud, sin kejsare och sig själv.“ Och då man i Heilbronn
vill, att han skall erkänna sig såsom rebell, blir han ur-
sinnig: “Det är icke sant! Jag är ingen rebell, mot Hans
kejserliga majestät har jag intet förbrutit och riket angår
mig inte.“ Lydnaden mot kejsaren är således något, som
icke tyckes hindra honom från att göra, vad han vill, även
att slåss mot de kejserliga exekutionstrupperna, och det fria
Tyskland, för vilket Götz svärmar, företer således en be-
tänklig likhet med Rousseaus naturtillstånd.
Men å den andra sidan hade Goethe — redan närmare
tjugo år före den franska revolutionens utbrott — öppen
blick för de vilddjursinstinkter, som funnos hos massan,
och hans skildring av bondeupproret, av ledarnas feghet,
lömskhet och grymhet är nästan profetisk. Han svärmar
för “folket“, för frihet o. s. v. Men han hade ett alldeles
för klart huvud att bliva någon fanatiker.
Det, som framför allt grep honom hos Rousseau, var icke
de politiska idéerna, utan hans krav på frihet för individen.
Vad samtiden saknade var enligt Goethes uppfattning de
kraftiga, ursprungliga, utpräglade personligheterna, och för
att finna dem gick han tillbaka till brytningstiden mellan
medeltid och renässans. Götz med sin friska naturlighet,
sitt behov av utrymme och luft, sitt hat mot allt tvång,
alla lagar och alla teorier, blev en ljungande protest mot
hela det moderna samhället, särskilt mot dess kalla för-
ståndskult. Och denna individualism röjer sig även i den
starka färg, som dramat tagit av Goethes eget, personliga
liv. Visserligen får man ej driva denna parallellism för
långt, men i den av Goethe självständigt uppfunna delen
av dramat, särskilt i Weislingens karaktär, spegla sig dock
de känslostämningar, som han själv erfor efter brytningen
med Friederike Brion. Något dylikt personligt underlag
finnes icke i det fransk-klassiska dramat, ännu mindre i
upplysningens, och även i den punkten betecknar därför
Götz ett genombrott.
Från Götz kan man således inom diktningen datera den
moderna tidens början, och samtiden hade även en känsla
av, att detta stycke betecknade en revolution. De äldre,
såsom Fredrik den store och Lessing, kunde visserligen ej
fatta dess betydelse. Den senare stötte sig på dess episka
karaktär och dess förakt för alla regler, den förre med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
