Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Clavigo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I CLAVIGO 63
enkelt lånat från Beaumarchais’ i februari 1774 utgivna bro-
schyr mot Goezman, vari Figaros författare med sin romantiska
fantasi skildrar sitt mellanhavande med Clavigo (se V, 51ö).
På sina ställen följer Goethe t. o. m. ordagrant Beaumar-
chais’ med dramatisk spänning skrivna Mémoire, och endast
i avslutningen avviker han från honom och efterbildar här
i stället Ofelias gravscen i Hamlet. Men likväl har även
detta drama en rent personlig bakgrund — det är idyllen
i Sesenheim, som här i romantiserad form vänder tillbaka
— och det är detta, som ger dramat dess färg. Beaumar-
chais’ Mémoire hade varit ett angrepp på den trolöse Cla-
vigo, men karaktäristiskt nog blev Goethes drama ett för-
svar för honom, ett försök att psykologiskt ursäkta löftes-
brytaren.
Förhistorien känna vi från Beaumarchais. Clavigo, en ung,
uppåtsträvande författare, har varit förlovad med Marie
Beaumarchais, men då denna förbindelse stod i vägen för
hans ärelystna planer, har han brutit med henne. Stycket
börjar med en dialog mellan de bägge vännerna Clavigo och
Carlos — den senare en av Goethe skapad gestalt — och
i dessa båda figurer har Goethe lagt fram de olika tenden-
serna i sitt eget väsen. De personifiera de makter, som
kämpat mot varandra inom hans eget bröst. Expositionen
är rent förträfflig, och jag skall därför här i förkortad form
återgiva den. Clavigo sitter vid sitt skrivbord och arbetar
på sin litterära veckoskrift. Bladet, säger han, kommer att
göra en god verkan och bör förtrolla alla damerna. Ja,
svarar Carlos, men du får ej misstycka, att du enligt min
mening skrev bättre, då du satt vid Marias fötter. Det hela
var då ungdomligare och friskare. “Det var härliga tider,
Carlos, men de äro nu förbi. I längden blir man mätt på
kvinnorna, och var icke du den förste, som gillade, när jag
beslöt mig för att överge henne?“ Min plan, fortsätter han,
är att komma mig upp vid hovet. Jag är på god väg, men
därtill kräves både möda och list. Man behöver hela sitt
huvud. Och kvinnorna, kvinnorna! Man kurtiserar bort all-
deles för mycket tid med dem! “Din narr! Det är ditt
eget fel. Jag kan inte leva utan kvinnor, men mig hindra
de inte alls. Och giftastankar skyr jag som pesten. Men
vad är det du grubblar på, Olavigo?“ Jag kan inte bh
kvitt det där minnet. “Besynnerligt! Mig förefaller det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
