Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Inledning - Voss - Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 STADEN WEIMAR
religion. Men i allmänhet rör sig konversationen mest om
vardagslivets sysselsättningar, som ju icke vinna på att
skildras på hexameter. Särskilt underhållande är Luise där-
för icke. Men i det stora hela måste man dock medgiva,
att Voss nått det mål, han satt sig före : att skapa en låg-
tysk antik, och ehuru Goethe och Schiller säkerligen skrivit
sina antikiserande dikter, även om Voss aldrig funnits, har
han dock en viss betydelse såsom den förste inom en ny
riktning.
Någon större litterär roll spelade han icke, ehuru han
levde ända till 1826.
WEIMAR
På inbjudan av hertig Karl August och såsom dennes
gäst ankom Goethe, såsom jag förut nämnt, den 7 november
1775 till Weimar. Hertigdömet var ett av Tysklands många
duodesstater och arealen blott omkring en tredjedel av Stock-
holms län. Befolkningstalet var ungefär 100 000, under
det att Stockholms län har över 250 000. Residensstaden
Weimar räknade blott 6 000 invånare, således ungefär lika
mycket som våra dagars Åmål. Staden var också knappt
annat än en stor bondby, och slottet hade brunnit ned året
före Goethes ditkomst. Enligt den bekante Goethe-biografen
Bielschowsky, från vilken jag hämtat de följande uppgif-
terna om den stad, som i slutet av 1700-talet benämndes
Tysklands Atén, fanns här varken handel eller industri.
Erånser man de brödsmulor, som föllo från hovets bord, var
lantbruket den enda näringskällan. På morgonen blåste
stadsherden i sitt horn och samlade in stadens boskap, förde
kreaturen ut i bet och drev dem på kvällen hem genom de
smutsiga, illaluktande gatorna. Större delen av dagen före-
föll staden nästan folktom; man såg en eller annan latmask,
som satt framför sin husdörr och solade sig, och någon, som
åkte eller red till hovet. Det var allt. Den stora samfärd-
selns väg gick icke över Weimar; posterna kommo sällan och
oregelbundet. För övrigt omslöts staden av en mur med
fyra portar, och innanför lågo endast några oansenliga
borgarhus, kyrkan, rådhuset och de byggnader, som dispo-
nerades av hovet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
