Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Epos, idyller och ballader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN UND DOROTHEA 2 1 9
1796 och som kom ut året därpå. 1795 hade Wolf offent-
liggjort sina ryktbara Prolegomena ad Homerum, för vilken
skrift jag redogjort i första delen av detta arbete. Såsom
vi minnas gick hans kritik därpå ut, att de homeriska
dikterna ej författats av en enda person, utan att den ho-
meriska tiden blott åstadkommit smärre dikter, vilka sedan
sammanförts till en enhet. På Goethe slog denna teori
livligt an, och i en dikt hyllade han Wolfs bragd:
Erst die Gesundheit des Mannes, der, endlich vom Namen Homeros
Kühn uns befreiend, uns auch ruft in die vollere Bahn.
Denn wer wagte mit Göttern den Kampf? Und wer mit dem Einen?
Doch Homeride zu sein, auch nur als letzter, ist schön.
Átt han icke kom att försöka sig såsom “homerid“ med
någon mindre hjältedikt i Iliadens stil, berodde dels därpå,
att han ännu företrädesvis kände sig tilltalad av Odysseen
— under den italienska resan hade han gjort utkastet till
en Nausikaa-tragedi — dels därpå att Voss i Luise givit
honom en förebild för en Homerosimitation och för en modern
hexameterdikt överhuvud. I stället för ett heroiskt epos
beslöt han sig därför för en idyll något i samma stil som
Luise. Det blev Hermann und Dorothea. Själva fabeln
hade han fått från en beskrivning, huru protestanterna 1731
fördrivits från ärkestiftet Salzburg. Såsom där berättas
befinner sig en ung flicka bland emigranterna, en rik borgar-
son fäster sig vid henne och frågar, om hon vill taga plats
såsom piga hos hans far, och det går hon in på. Men för
fadern hade han nämnt, att han ville gifta sig med henne.
Då så denne frågar, om hon vill ha hans son, blir hon
ond och förklarar, att hon ej tänkte låta driva med sig.
Men sonen yppar då även för henne sin avsikt, flickan ser
på honom en stund och säger till sist, att hon med tack-
samhet mottager anbudet. Och så visar det sig, att hon
icke är så fattig som man trott, utan att hon har en pung
med 200 dukater, som hon således medför i hemgift. Mera
innehåller knappt heller Goethes dikt, men av den enkla
folkliga berättelsen har han gjort stor poesi, och han har
därför varit nog klok att utesluta “dygdens belöning“ —
de 200 dukaterna.
Emellertid har han förlagt skådeplatsen till en annan tid
och till en annan del av Tyskland. Goethe hade själv följt
med Karl August på det föga ärorika fälttåget mot Frank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
