Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Epos, idyller och ballader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN UND DOROTHEA 221
mig att tala“, och så visar hon på barnsängskvinnan. Her-
mann ger henne allt, vad han har, men blir så gripen av
hennes värdiga uppträdande, att han sedan vänder tillbaka
för att erbjuda henne sin hand. Han träffar henne vid en
källa, men vågar ej komma fram med sitt egentliga ärende,
utan frågar, om hon vill taga plats som tjänarinna hos
hans föräldrar. Tacksamt mottager landsflyktingen denna
plats, genom vilken hon kan ärligen föda sig, och så vandra
de båda unga tillbaka till den lilla staden — en vandring,
som utgör bokens glansparti, genomandat som det är av
en verkligt hög poesi, av naturkänsla och skär erotik. Då
emellertid värden på Gyllene Lejonet i god tro hälsar henne
som sin blivande sonhustru — ty han tror, att Hermann
redan friat — blir hon djupt sårad, och nu vill hon lämna
byn. Men samtidigt bekänner hon, enkelt och värdigt, att
hon älskar sonen i huset, och hon yppar ock, att hon förut
varit förlovad med en ung man, som gripen av frihetsyran
ilat till Paris, där han på schavotten ändat sitt liv. Det
ligger något av sanningens majestät över denna bekännelse,
som aldrig slår över och blir teatralisk. Den lilla förveck-
lingen blir emellertid lätt löst, och idyllen slutar med de
ungas förening.
Bakgrunden utgöres av den franska revolutionen. Goethe
saknar här visserligen ej blick för idealismen i de frihets-
drömmar, som först framkallade revolutionen. Men i denna
ser han nästan uteslutande pöbelexcesser, det lössläppta män-
niskodjurets bestialitet. Detta kan ju möjligen betraktas så-
som inskränkt: Goethe borde hava haft förmågan att av-
skilja slagget från metallen. Men det är lätt att vara vis
hundra år efter en tilldragelse och då se den med historikerns
kyliga blick. Goethe hade på nära håll fått bevittna exces-
serna, och det var därför fullt naturligt, att dessa på honom
gjorde ett djupt intryck. För honom innebar tidens upp-
lösning en maning för varje ädel individ att arbeta på sin
egen utbildning till human mänsklighet, och i diktens av-
slutning yttrar han:
Alles regt sich, als wollte die Welt, die gestaltete, rückwärts
Lösen in Chaos und Nacht sich auf und neu sich gestalten.
Du bewahrst mir dein Herz; und finden dereinst wir uns wieder
Über den Trümmern der Welt, so sind wir erneute Geschöpfe,
Umgebildet und frei und unabhängig vom Schicksal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
