Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 34 GOETHE OCH POLITIKEN
bli någonting och därför dagligen måste sträva, kämpa och
arbeta, lämnar den kommande världen åt dess värde och är
verksam och nyttig i denna“. En dylik religion förefaller
visserligen att stå bra nära gränsen av ingen religion alls.
Men för Goethe fanns det dock något “unzugängliches“. Dess
hemligheter sökte han väl ej genomtränga, men han hyste
respekt för dem, och i denna vördnadskänsla ville han till
sist finna religionens egentliga väsen.
Några religiösa strider hade Goethe således aldrig utkäm-
pat. För samtidens politiska rörelser stod han likaledes
främmande. Visserligen var han ingalunda någon beund-
rare av l’ancien régime, och som minister genomförde han
flera nyttiga och liberala reformer i det lilla hertigdömet.
Men han stod här på den upplysta despotismens ståndpunkt,
för massans eget förstånd hyste han det djupaste förakt,
och han var därför en fiende till den mera fria konstitution,
som Karl August efter Wienkongressen införde. För de
nationella rörelserna under Napoleonskrigen stod han också
märkvärdigt oförstående — han, som dock i Götz svärmat
för ett fritt och tyskt fosterland. För Napoleon hyste han —
helt naturligt — en obegränsad beundran. Korsikanen var
ju just denna mäktiga personlighet, som var Goethes eget
ideal, och han fann det därför på sin plats, att alla böjde
sig för honom. “Ni kan skaka på edra fjättrar, men ni
kan ej bryta sönder dem. Mannen är er för stor.“ Ett
ögonblick tänkte Goethe sig också framtidsstaten såsom ett
stort världsförbund under Frankrikes hegemoni, och det fanns
hos honom ingen nationell känsla, som reagerade häremot.
Han var, såsom 1700-talets människor, kosmopolit, och i
Napoleon såg han mannen, som skulle förverkliga denna
dröm. Hans son ville kämpa med i frihetskriget. Men
Goethe förbjöd det. Någon patriot, som led av Tysklands
vanmakt, var han således icke.
De enda kriser, han i sitt liv genomgått, voro, så vitt man
kan se, de erotiska. Särskilt torde han verkligen hava känt
smärta över det trohetsbrott, som han begick mot Friederike
Brion. Men allt visar, att han hade mycket lätt att glömma,
lika lätt som att förälska sig på nytt, och något sår för
livet, ej ens för längre tid, mottog han knappast. Själv
tog han visserligen dessa “forelskelser“ mycket au sérieux,
och så har även litteraturhistorikerna oftast gjort, men i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
