Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 GENOVEVA
lyrisk diktning, särskilt naturligtvis i sådana diktformer, som
icke förekommit under upplysningen, men däremot under
renässansen, således ottava, terzin, sonett o. s. v. Och dessa
kastas in, även där de passa som minst. Det brev, som
Genoveva från fängelset skriver till sin man och vari hon
bedyrar sin oskuld, har likaledes formen av en sonett; ett
slags andeväsen, som uppenbarar sig för Karl Martell, siar
för honom den karolingiska monarkiens öden i terziner, och
så går det på hela tiden. Drama, epos och lyrik röras så-
ledes hop i ett, i en högre nyromantisk diktform. I sam-
band härmed kan man hos nyromantikerna iakttaga en strä-
van att upphäva skillnaden också mellan dikt och musik.
Varför skall innehållet — frågar en av personerna i Stern-
balds Wanderungen — “just utgöra innehållet i en dikt?“
I själva verket är det nog med vackra, välklingande ord,
som verka såsom musik och endast giva en stämning. Och
Tieck skrev i Octavianus den så ofta citerade strofen:
Liebe denkt in süssen Tönen,
Denn Gedanken stehn zu fern,
Nur in Tönen mag sie gern
Alles, was sie will, verschönen,
o
A den andra sidan omsätter han, såsom i Die Verkehrte
Welt musik i ord. Med dessa teorier som bakgrund kan
man förstå, att Genoveva blev ett mixtum compositum av
allt möjligt. Men just detta var nyromantiskt. I ett av
sina manifest hade Friedrich Schlegel skrivit: “Den ro-
mantiska poesien är progressiv universalpoesi. Dess bestäm-
melse är icke blott att åter -förena alla förut skilda arter
av poesi, utan ock att sätta poesien i förbindelse med filoso-
fien. Hon vill och skall än sammanblanda, än samman-
smälta poesi och prosa, genialitet och kritik, konstpoesi och
naturpoesi . . . Andra diktarter äro färdiga och kunna sönder-
delas. Den romantiska poesiens egentliga väsen är däremot,
att den evigt blott blir, men aldrig kan fulländas. Blott
en divinatorisk kritik kan våga att söka karaktärisera dess
ideal. Hon allena är oändlig, liksom hon allena är fri och
såsom första lag har, att skaldens godtycke ej erkänner
någon lag alls.“
Det är på denna estetik, som Tiecks dramer utgöra exempli-
fikationer. Däremot har han hämtat mycket få lärdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
