Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 DER ARTUSHOF
marmorstoden i mitten blir dess mera skräckinjagande, ju
mera skymningen faller på.“ Runt kring salen löper en
smal bård, som framställer ett tåg av brokigt klädda borgar-
soldater från den gamla riksstadstiden. Ärevördiga borg-
mästare med kloka, besinningsfulla ansikten rida i spetsen
på modiga, välansade hingstar, pipare, trumslagare och hille-
bardierer marschera käckt efter dem, du tycker dig nästan
höra den muntra musiken och tror, att de genom det där stora
fönstret skola tåga ut på torget.
Det är anslaget, tonen. Så börjar själva berättelsen. En
ung köpman, Traugott, får i uppdrag av sin chef att skriva
ett affärsbrev, men just när han skrivit de första orden i
detta, faller hans blick på målningen eller rättare sagt på
ett parti i denna: “En allvarlig, nästan dyster man med ett
svart, krusigt skägg red, klädd i en rik dräkt, på en svart
häst, vars tygel fördes av en underbar yngling, som med
sina svallande lockar och sin vackra, brokiga dräkt nästan
föreföll såsom en kvinna“. Inför denna bild försjunker
Traugott i ett drömmeri, ur vilket han väckes därigenom
att någon klappar honom på axeln och säger: “Bra, ganska
bra! Det där kan bli något av!“ Han tittar upp, och till
sin mållösa häpnad ser han den dystre mannen och yng-
lingen. “Men det är ju ni själv! Kasta bara av er den
fula mantel, ni nu bär, och återtåg er ålderdomliga, ståtliga
dräkt. “ Men så försvunno båda i människovimlet, och Trau-
gott stod där med sitt brev i handen. Och nu befinnes det,
att han i stället för affärsbrevet tecknat av bilden. Chefen
blir rasande, ty man kommer för sent för posten, prosan
och poesien stöta hop, men till sist klarar det sig. Trau-
gott skall bli hans måg och kompanjon, och den lilla distrak-
tionen förlätes. Men efter någon tid är Traugott åter i
Artushof, och då hör han en åldrande stämma: “skulle verk-
ligen de där papperen stå så lågt?“ Han vänder sig om och
ser åter den besynnerliga gubben, som nu till en mäklare
vill sälja ett värdepapper. Därmed börjar den egentliga
berättelsen, som är för lång att här referera. Men det redan
anförda antyder Hoffmanns berättarstil. Är det bilden, som
förvandlats till människa, eller har Traugott blott av sin
fantasi lockats till att antaga ett samband mellan båda,
vilket icke existerar? — därom kommer man aldrig riktigt
på det klara, det hela svävar på gränsen mellan dröm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
