Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Inledning - Den engelska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37 4 FÖRHÅLLANDE TILL DEN TYSKA ROMANTIKEN
land. Men nu började republiken även en aggressiv utrikes-
politik, som kulminerade med Napoleon, och det var mer än
engelsmännen kunde tåla. Från sin härskarställning över
haven ville England icke bliva avsatt, ej heller ville det
avstå från den övermakt, det hade inom handel och industri,
och hela England fylldes därför av det våldsammaste hat
mot revolutionen och Napoleon. Det liberala whigpartiet
nästan förintades, och det var England, som blev den
europeiska reaktionens säkraste härd. Vi hava redan sett,
huru en radikal politiker och tänkare som Burke slog om,
och så tidigt som 1790 angav han i sina Reflexions on the
french revolution parollen för denna reaktion mot revolu-
tionens idéer: i motsats till fransmännens rationalistiska
konstruktion skulle man bygga samhället på en historisk
och nationell grund. Det var på denna grundval, som den
första engelska romantiken vilade, och denna kan nästan
enbart förklaras ur rent engelska förutsättningar. Utan be-
tydelse blev visserligen icke den samtida tyska litteraturen.
Goethe, Schiller, Bürger, Schlegel m. fl. ha utan tvivel på-
verkat Coleridge, Walter Scott och andra, men avgörande
för deras utveckling ha dessa intryck icke varit, och trots
alla likhetspunkter mellan tysk och engelsk romantik är
olikheten kanske lika stor som likheten.
Den tyska romantiken, särskilt den tyska nyromantiken,
hade till en väsentlig del vilat på filosofisk grund. För
dylika abstrakta spekulationer saknade engelsmännen allt
sinne; de engelska romantikerna voro poeter, icke filosofer
— det enda undantaget är Coleridge, som verkligen gjorde
ett försök att sätta sig in i tysk filosofi. Ej heller kan man
hos dem spåra någon dragning till katolsk mystik, utan
såsom alltid äro de övertygade om, att Englands kyrka är
den enda sanna. Och även som romantiker förblevo de
ständigt Swifts landsmän. De tyska nyromantikerna hade
förlorat allt verklighetssinne, och deras diktning — t. ex.
Heinrich von Ofterdingen — hade upplösts i ren dimma, i
drömgestalter och drömsyner. Ej ens Goethe, som dock
satt sig före att förfäkta verklighetens och det praktiska
livets rätt gent emot fantasilivet, hade såsom poet något
egentligt verklighetssinne. Engelsmännen förbliva däremot
ständigt realister, ej blott Walter Scott, utan även en fantasi-
människa som Coleridge, och det betydande i en så vilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
