Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Sjöskolan - Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innandöme. För det andra gjorde den på mig samma intryck
som — jag fruktar verkligen, att det skall bliva mig
omöjligt att göra mig förstådd — géléaktiga eller limartade
ämnen göra på känselsinnet“. Jag hade förut frågat honom,
om han sov. Han sade nu: “Ja — nej — jag har sovit
— och nu — nu är jag död.“
Studenten svimmade och sköterskorna störtade ut. Och
så följer en förfärande beskrivning på patientens tillstånd.
Han var fysiskt död — spegeln visade, att han ej andades,
och ett försök att dra blod ur armen misslyckades. Men
samtidigt levde han — magnetiskt; han sov. Och detta
tillstånd fortfor i nära sju månader under ständiga
läkarobservationer. Först efter denna tid lyckades man väcka
honom — en rent ohygglig skildring: “inom loppet av en
enda minut eller till och med mindre sjönk hela hans kropp
tillsammans — föll sönder — rent av ruttnade bort under
mina händer. På sängen låg inför oss alla en nästan
flytande massa av vidrig, vederstygglig förruttnelse“.
I en annan novell, William Wilson, har han, troligen efter
Hoffmann, tagit upp dubbelgångarmotivet, och utan tvivel är
det från Poe, som Oscar Wilde å sin sida fått uppslaget
till Dorian Gray. “Låt mig — så börjar Poes novell — i
förevarande fall kalla mig William Wilson. Den blanka
sida, som nu ligger framför mig, behöver ej sudlas med mitt
rätta namn. Detta har redan alltför mycket varit ett
föremål för förakt, för fasa, för avsky från mina medmänniskors
sida.“ Därefter börjar den fingerade författaren med en
ypperlig skildring av den engelska skola, i vilken han gått
— säkerligen gjord efter den, där Poe själv varit lärjunge.
Egendomligt nog hade en annan skolgosse med samma
förnamn och samma tillnamn samma dag intagits i klassen,
och till sist befanns det, att de också hade samma
födelsedag. Utseendet var även tämligen lika, samma längd,
samma rörelser, endast rösten var en annan, ty den andre
Wilsons bestod i en egendomlig viskning, “som ljöd som ett
eko av min egen stämma“. Han uppväckte — för att i
sammandrag göra ett fritt referat — hos mig en instinktiv
motvilja, och jag hatade honom, särskilt som han ofta gav
mig råd, som ehuru de endast gåvos i vinkar och
antydningar, sårade min fåfänga. Å den andra sidan måste jag
dock göra honom den enkla rättvisan att erkänna, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
