Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43 2 LAY OF THE LAST MINSTREL
och i vilket han får tillfälle att visa sin kännedom om det
medeltida riddarväsendet. I kampen segrar Deloraine och
Musgrave stupar. Men segraren öppnar ej hjälmvisiret,
och så se alla till namnlös förvåning, huru den verklige
Deloraine, oklädd, blek, utmattad av sina sår kommer ut ur
slottet. Först då slår segraren upp visiret : det är lord
Cranstoun, som iklätt sig Deloraines rustning och i hans ställe
utkämpat striden. Av kärlek till Margareta av Buccleuch
har han räddat klanens unge hövding, och nu kan den stolta
borgfrun ej längre sätta sig emot de båda ungas förening:
deras kärlek har besegrat hatet mellan de bägge klanerna.
Därmed är dikten egentligen slut, men Walter Scott kunde
ej underlåta att tillfoga ännu en sjätte canto för att där få
tillfälle att skildra ett högadligt skotskt bröllop på 1500-
talet.
Som man märker är planen ytterst bristfällig. Det motiv,
som till en början förefaller vara det väsentliga, Michael
Scotts svartkonstbok, tappas alldeles bort utan att komma
till någon användning, och själva huvudmotivet, de båda
ungas kärlek, ställes alldeles i skymundan. Detta är karak-
täristiskt för Scott, ty även då han sedermera nådde höjden
av poetisk skaparkraft, röjde han en påfallande oförmåga
att skildra kärleken. Erotiken intresserar honom ej alls,
och den kommer med i hans romaner, därför att det nu en
gång skall så vara. Men många sidoi’ ägnar han i regeln
ej åt saken. I stället märker man redan i The Lay of the
Last Minstrel, vad som nu och allt framgent för honom var
huvudsaken. Det var miljöen, kulturskildringen, över huvud
taget det yttre, just det, åt vilket 1700-talets författare ej
ägnat någon uppmärksamhet. Anledningen, varför han skrev
sin dikt, var mindre att berätta än att skildra: livet vid
den skotska gränsen, ett medeltida baronialslott, ett ridder-
ligt envig, ett kloster, ett uppbåd med eldsignaler från torn
till torn o. s. v. Och när han kommer in på detta, är han
i sitt rätta element. Ty i denna värld lever han med forn-
forskarens hela kärlek. Enviget i The Lay of the Last Minstrel
är såsom det första utkastet till den stora tornejen i Ivanhoe.
Over huvud är väl denna miljöskildring Walter Scotts största
insats, den, varigenom han inleder adertonhundratalets roman.
Från balladen, med vilken han förut sysslat, hade han icke
fått dessa breda skildringar. Balladen intresserar sig blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
