Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Waverleys föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 8 SKRÄCKROMANEN
trogen med Cervantes, kände även andra mindre ryktbara
picareska romaner såsom Picara Justina; av de franska hade
han läst Gil Blas, som ej heller varit utan betydelse för
honom. Men de livligaste intrycken hade han helt naturligt
fått från den stora engelska romanen. Av den tillgjorde
Sterne har han, så vitt jag kunnat se, ej haft något att
lära; för det slaget av “humor“ var han en alldeles för
ärlig natur. Richardsons roman passade honom ej heller;
därtill var den hederlige boktryckaren honom för moraliskt
och religiöst trång, och han saknade även dennes psyko-
logiska intresse. I ingen enda roman har han upptagit
dennes brevform. Smollet, för vilken Scott hyste mycken
beundran, var honom dock för rå, ty Sir Walter höll strängt
även på den yttre anständigheten. Men dess mera kände
han sig tilltalad av Fielding och Goldsmith. Typer som
pastor Adams och Primrose hava alldeles tydligt varit före-
bilder för Walter Scott; andra har han funnit hos Addison.
Med avseende på stilen, denna på samma gång livliga, men
som det förefaller något sävliga, av författarens älskvärda
humor uppburna framställning, har han gått i skola hos
Cervantes, Addison och Fielding. Men också blott gått i
skola. Ty både stil och karaktärsteckning äro präglade av
hans egen författarpersonlighet, av hans studier, hans syn
på livet, och han hade till sitt förfogande en episk fantasi
som knappt någon av hans föregångare. Denna fantasi
förefaller nästan outtömlig, och man har icke utan skäl
kallat honom den moderna romanens Homeros.
Då han uppträdde, behärskades litteraturen av skräck-
romanen, som inletts av Walpoles The Castle of Otranto,
och det var av denna, han mottog sina första intryck.
Egendomligt nog bibehöll han alltid en viss förkärlek för
The Castle of Otranto, och i Waverley berättar han, att
han såsom ung hade ärelystnaden att skriva en riddarroman
i sarama stil som Walpoles med många övernaturliga hän-
delser. 1799 påbörjade han verkligen en dylik, Thomas
the Rhymer, som dock aldrig blev avslutad. I sina lays
har han, såsom jag nyss visat, också använt dylika skräck-
motiv, men i romanerna har han nästan fullständigt gjort
sig fri från dem. Det är också blott i en punkt, till vilken
jag strax skall återkomma, som denna skräckroman har varit av
någon betydelse för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
