Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De senare romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«s
■■
446
Edie har ett mycket gott huvud, men är
lígttói
taren
typer
är en
tiska,
ypperligt sätt fått fram, ehuru han eljes i all-
har sin styrka i det patetiska — hennes döds-
det kraftfullaste, som han skrivit. Men nästan
är hans teckning av den hurtige, levnadsfriske
Hjälten, som går under namnet Brown, råkar
GUY MANNEKING. THE ANTIQUABY
Oldbuck. Med förtjusning har denne för
I
Dinmont. Bäst lyckades Scott, när han tog upp några
ur folket, och dylika äro Meg och Dinmont. Den förra
djupt patetisk gestalt, och det fantastiska, vilda, exo-
psykiskt sammansatta i hennes väsen har Walter Scott
här på ett
mänhet icke
scen hör till
ännu bättre
förpaktaren.
honom på en öde hed, där Dinmont blivit överfallen av
några landsvägsrövare och fått sig ett par duktiga nyp.
Brown kommer till hans hjälp och båda bli räddade. Så
vill Brown förbinda hans sår: “Vad skall det tjäna till!
Låt blodet skorpa sig, det sparar in plåstret min gubbe!
Inte är det värt att göra något onödigt bråk för ett slag i
skallen!“ Där hava vi i ett par ord Dinmonts karaktär.
Vid hemkomsten till förpaktargården tar hans gumma vidare
hand om patienten — hon var inte alldeles överraskad att se
honom så tilltygad — därpå rusar en hel linhårig barnskara
in för att välkomna husfadern, och till ungarna sällar sig ett
koppel hundar, ■ anförda av patriarkerna gamla Peppar och
gamla Senap — och så fortsätter denna ypperliga skildring
av Dinmonts familjeliv och även av hans själsliv.
Kanske högst inom Walter Scotts hela diktning står den
tredje romanen, The Antiquary, som kom ut 1816, ty i dess
verklige hjälte, fornforskaren Mr Oldbuck, har han givit
ofantligt mycket av sig själv. Såsom humoristisk prestation
har Oldbuck därför få likar, ty Walter Scott förstår såsom
ingen annan att skämta med sina egna små svagheter. Men
vid Oldbucks sida står en annan rent dråplig figur, tiggaren
Edie Ochiltree.
en oförbätterlig spjuver, som icke kan låta bli att driva
med den lärde
romanens hjälte just visat ruinerna av ett gammalt romerskt
läger, som han upptäckt på sina ägor. Men så dyker tig-
garen upp: “det där stenrucklet! Jag minns, när det bygg-
des.“ “Ni gör så fan heller! Det fanns, innan ni blev född,
och skall finnas här, långt efter sedan ni blivit hängd.“
Men Edie lyckas bevisa sin sats, delvis med stöd av de
fynd, på vilka Oldbuck grundat sin lägerteori. Oldbuck
blir nu smått generad, förklarar visserligen, att Edie är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
