Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Byrons liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYRONS FÖRSTA DIKTER 47 7
des åt hela den nyare engelska litteraturen — och gjorde
det med en kläm och en fart, vartill man på länge icke
sett något motstycke. Men rättvis är han naturligtvis icke
alltid, minst kanske mot Walter Scott. Han börjar med
“Lays of Minstrels“ — “may they be the last“ — och över-
går därefter till Marmion. Karakteristiskt för Byrons aristo-
kratsnobberi är att han här framför allt ondgöres över att
Scott av förläggaren fått half-a-crown per rad:
No! when the sons of song descend to trade,
Their bays are sear, their former laurels fade,
Let such forego the poet’s sacred name,
Who rack their brains for lucre, not for fame:
Still for stern Mammon may they toil in vain!
And sadly gaze on gold they cannot gain!
Själv ville Byron skriva blott för äran, ej för pengar.
Det svar, som i allmänhet kunnat givas — att var och en
skriver för vad han inte har — kunde dock ej appliceras
på honom, ty nästan mer än Scott var han i behov av den
så förtalade Mammon. Men först efter flera år nedlät han
sig till att mottaga ett honorar.
Under resan skrev han de båda första sångerna av Childe
Harold, vilka kommo ut i mars 1812, och nu slog han
fullkomligt igenom och blev lejonet för dagen i London-
societeten. Hans rykte styrktes ytterligare av de poetiska
berättelser, som kommo ut under de följande åren, The
Giaour och The Bride of Abydos 1813, The Corsair och
Lara 1814. Till hans popularitet bidrogo naturligtvis hans
börd, hans excentricitet och icke minst hans utseende, ty
Byron hade denna “mördande skönhet“, som är så farlig-
för ett kvinnohjärta. Han visste också om det, och var
därför särskilt rädd för att bli fet. Då hans kroppslyte
hindrade honom från att magra genom starkare kropps-
rörelser, lade han särskilt an på dieten och var även däri
ganska excentrisk. Jacob De la Gardie, som vid denna tid
vid ett tillfälle var hans bordsgranne, berättar, att han
“äter aldrig annat än fisk och grönsaker, men kopiöst av
dessa tvänne ting. Han var min granne vid bordet, och
jag såg honom äta två gånger hummer, fyra gånger kabiljo
med ostron och tre gånger stekt ål.“
Den, som så tilldrog sig den allmänna uppmärksamheten,
var ännu blott en tjugofem års man. Nu stod han också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
