Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496 THE CORSAIS
“ädla rövare“ inom den tyska Sturm und Dranglitteraturen,
som varit korsårens föregångare. Anslaget i The Corsair
hör till det bästa Byron diktat. På stranden äro korsarerna
lägrade och stämma upp en sång till havets och fribytar-
livets pris. Versen får något av havets sälta och av stor-
mens fart, av dådkraft och vikingalynne, och Byron, som
alltid älskat havet, har här diktat en ren hymn till dess
lov. Anförare för denna skara vilda sällar är Conrad, en
av dessa hemlighetsfulla Byrongestalter, om vilka man icke
vet, vilka och varifrån de äro. Han var en skräck för alla,
knapp i sitt tal, kort i sina order, deltog aldrig i bandets
samkväm, förtärde icke vin, åt blott rötter och en beta
bröd. Men hans befallningar lyddes i en blink, utan att
någon djärvdes framställa en fråga om dem. Gestalten var
kraftig, ehuru av medellängd, hyn var brynt av solen, men
pannan under de svarta lockarna var hög och blek, krök-
ningen kring munnen röjde högdragenhet och stolthet. Vem
var han? Av naturen hade han väl danats till hövding,
ehuru icke för en rövarskara. Men världen hade plundrat
honom på varje illusion, han hade blivit bedragen, beljugen,
och han hade därför råkat i krig med alla — med dessa
antydningar om anledningen, varför Conrad blivit sjörövare,
får läsaren låta sig nöja, och närmare kommer man hans
hemlighet ej på spåren. Byron undgår här således det fel,
som han i The Giaour begått.
Conrads liv förefaller således härjat, men i denna öken
spirar dock en ros för honom. Han älskar Medora och hon
honom — ehuru man lika litet vet, vem hon är och ej
känner den hemlighet, som även hennes förflutna synes
dölja. Medoras öde blir sedan detsamma som Zuleikas: vid
— den falska — underrättelsen om Conrads död brister
hennes hjärta. Ty i de poetiska berättelserna är Byrons
kvinnopsykologi mycket enkel: kvinnan går fullkomligt upp
i och dyrkar mannen, och dör han, har hon icke längre
något existensberättigande. Goethe, som ju hade en ganska
liknande uppfattning, förmådde likväl att fylla sina kvinno-
gestalter med en lyrik, som gör snarast dem till huvud-
personerna. Men den store kvinnotjusaren Byron är, trots
sina tallösa äventyr, nästan likgiltig för dem, och först i
den andra sången av Don Juan, i Haidee-episoden, har han
lyckats att giva typen en fattbar gestalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
