Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAIDEE ó 1 7
bäddar ned honom i skinn och återkommer sedan med bröd
och kaffe, ägg och fisk. Så småningom återvinner Juan
under hennes vård sina krafter. Sin räddarinnas språk
förstår han icke, men det behöves heller ej, ty tecken och
blickar voro dem nog, och till slut lärde han sig något av
hennes tungomål. Så reste Lambro bort på ett kapartåg,
och Juan kunde nu våga sig ut ur sitt gömställe. Det var
en kväll i solnedgången, då han och Haidee vandrade längs
kusten, utanför vilken bränningarna fradgade som ett
champagneskum. Skymningen föll på:
Allt längre gingo de, och hand i hand.
På musselskal och kiselsten var leden
Och längs den fina, glatta, fasta sand
Och in i vilda grottor, mörkrets reden,
Dem stormen hålkat ur, med valv och band
Av speglande kristall ; och där i freden
De sjönko ned med armar om varann.
Och trolskt framför dem skymningspurpurn brann.
De sågo upp mot himlen, smält i glans
En rosig vidd av hav och underbar.
De sågo vattnet dra sin glitterfrans,
Där månen sakta steg, stor, rund och klar.
De hörde vågens skvalp och tröttad dans
Av vind. Ur bådas mörka ögonpar
Sköt blixt mot blixt — och munnar, fjärran nyss,
Nu drogos samman, klängde hop till kyss.
En lång, lång kyss, en kyss av ungdom, glöd
Och skönhet, strålar, som trängts hop och fått
En enda brännpunkt, tänd från ovan röd;
En kyss, som endast unga år ha nått,
Då hjärta, sinne, själ en maning löd,
Och blod var lava, pulsen låga blott;
Var kyss ett hjärtskalv — ty i kyssens längd
Ar också kyssens styrka sammanträngd.
Men deras ensamhet var icke lik
Den ensamhet, vi inom reglar finna.
Det tysta hav, den stjärnbelysta vik
Och kvällens glöd, som började försvinna,
Den stumma sanden, hålans droppmusik
Omkring dem tryckte samman man och kvinna,
Som funnes liv där under himlens hem
För dessa två blott, ingen död för dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
