Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys liv - Shelleys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
552 SHELLEYS DÖD
uppstod en orkan, båten kantrade, och båda drunknade.
Efter någon tid blevo liken uppkastade på stranden, och
där brändes de, varpå Shelleys aska fördes till den vackra
protestantiska kyrkogården i Rom, där den gravsattes under
cypresserna vid Cestus-pyramiden. Därmed var hans levnads-
saga till ända. Den hade varit kortare än Byrons, ty vid
sin död var Shelley ännu ej fyllda trettio år.
SHELLEYS PERSONLIGHET
Shelley var en stor skald, men han var knappast någon
stor ande, om man av en dylik fordrar vida vyer över livet
och klarhet i tanken. Till någon klarhet kom han-aldrig;
han dog ju också, medan han ännu var en. helt ung man.
Hans idékrets var trång, han hade få idéer, mycket ab-
strakta och icke vidare originella, och dessa hade för honom
övergått till religiösa dogmer. Men ser man på hans dikt-
ning, kan man i denna dock spåra en utveckling till större
rikedom och mindre dogmatism, och vem vet, vad han
kunnat bliva, om han ej skördats i förtid. På sin omgiv-
ning imponerade han starkt, ty i hans personlighet fanns
onekligen något storslaget. Först hans omedelbarhet och
hans frihet från allt koketteri, från all pose. I detta fall
var han Byrons fullständiga motsats, och Trelauny, en
präktig sjöman, som under den sista tiden hörde till deras
närmaste umgänge, skriver: “Jag har sett Byron och Shelley
i sällskapslivet, och deras sätt att uppträda var så olika
som deras karaktärer. Den senare, som aldrig tänkte på sig
själv, var lika obesvärad, som om han varit hemma hos
sig, och till alla, som vände sig till honom, talade han utan
hänsyn till ålder, rang eller kläder.“ Vidare var han
mycket blygsam. I umgänget med Byron var han den
givande. Byron ville naturligtvis ej låtsa om detta, och
Shelley förstod det ej. Han såg upp till den lysande per-
sonligheten, beundrade denne, men kände också, huru By-
rons storhet tryckte ned honom. 1 ett brev yttrade han:
“Jag kan icke skriva. Jag har levat för länge tillsammans
med lord Byron, och solen har kommit lysmasken att
slockna.“ Men den enkle, blygsamme Shelley gjorde likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
