Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
QUEEN MAB
skapa några gripbara gestalter. De, med vilka han
dikter rör sig, förefalla som drömbilder, skuggor utan
fast konsistens. De äro allegorier, icke upplysningens
begrepp, utan väsen från den romantiska fantasiens
— vad de beteckna kunna vi endast ana. Även
I Queen Mab
när hans dödliga varelse fick vandra till Golgata. Sedan
har Ahasvérus måst dväljas på jorden, sett tyranni och
elände samt lärt sig att föredraga helvetets frihet framför
himlens träldom.
Efter att hava givit denna karakteristik av religionen,
försvinner den evige vandraren, och féen låter nu lanthe
se den tillkommande tiden. Det är det tusenåriga riket,
som här målas i färger, som starkt erinra om Deuterojesaias.
Polartrakterna hava förvandlats till bördiga ängder, likaså
sandöknarna, lejonet har förlorat sin grymhet, kärleken har
besegrat brottet och falskheten samt “left the moral world
without a law“. Men även Döden är besegrad, lanthe får
åter stiga upp på trollvagnen, som för hennes själ tillbaka
till kroppen, och så vaknar hon upp ur sin dödssömn.
Vid varje referat måste givetvis bristerna framför allt
falla i ögonen. Shelley är utan all berättartalang, och i
detta fall blev han knappt bättre med åren. Någon klar
överskådlig handling kunde han aldrig framställa. Men ej
heller
i sina
någon
torra
“fairyland“
tankegången är ytterst dunkel och oredig.
finner man väl ett besinningslöst hat mot kristendom och
religion över huvud, — reminiscenser av småbarnsskolans
undervisning, blandade samman med gymnasistens nyvaknade
kritik — men den ateism, som han vill sätta såsom den
strålande motbilden, är i själva verket en ganska dimmig
panteism:
Throughout these infinite orbs of mingling light,
Of which yon earth is one, is wide diffused
A Spirit of activity and life,
That knows no term, cessation or decay;
That fades not when the lamp of earthly life
Extinguished in the dampness of the grave,
Awhile there slumbers, more than when the babe
In the dim newness of its being feels
The impulses of sublunary things,
And all is wonder to unpractised sense.
Och så hyllar han den nye Gud, han satt i stallet för
den gamle:
D 5 8
w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
