Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
034 ADOLPHE
genom något slags tröst. Vi tego således båda, ehuru
samma tanke ständigt sysselsatte oss. Vi slösade ömhetsbe-
tygelser på varandra, vi talade om vår kärlek, men vi gjorde
det av fruktan för att tala om en annan sak. Så gick den
respittid, min far givit mig, till ända, jag reste, men måste
lova att om två månader komma tillbaka. Ju mera denna
tid närmade sig, desto oroligare blev jag. Jag jämförde
mitt oberoende och lugna liv med den plågsamma tillvaro,
vari min passion störtat mig. Ellénore kunde mellan raderna
i mina brev läsa mina känslor, och en dag uppenbarade
hon sig plötsligt i den stad, där jag bodde. Det kom till
en häftig scen, och vi stodo som furier mot varandra,
såsom två oförsonliga fiender, sjudande av begär att slita
sönder varandra. För första gången skildes vi åt utan att
hava försonats. Men knappt hade hon lämnat mig, förrän
min vrede förbyttes i en djup smärta. Så kom jag att
tala vid min far. Han hade hört om min förbindelse och
beslutat att göra slag i saken. Efter vad jag erfor, hade
han utverkat en utvisningsorder för Ellénore. Men då var
mitt beslut fattat. Jag skyndade till henne, överhopade
henne med smekningar, tryckte henne till mitt bröst och upp-
manade henne att fly tillsammans med mig. Till en början
var hon idel tacksamhet. Men så småningom genomskådade
hon mig: “Adolphe, du bedrar dig själv, du är ädelmodig,
du vill uppoffra dig för mig, emedan jag är förföljd. Du
tror, att det är kärlek; men det är blott medlidande.“
Varför yttrade hon dessa hemska ord? Varför yppade hon
en hemlighet, om vilken jag själv ville vara okunnig? Jag
bemödade mig om att lugna henne, lyckades måhända. Men
sanningen av hennes ord hade trängt in i min själ.
Då vi kommit till gränsen, skrev jag till min far och
underrättade honom om det beslut jag tagit. “Du är tjugo-
fyra år“ — svarade han — “och jag vill icke längre söka
öva någon myndighet över dig. Vad dina utgifter beträffar,
skall jag sörja för dem. Ty jag är övertygad om, att du
själv skall inse, att det steg, du tagit, icke står i överens-
stämmelse med din börd, din samhällsställning, dina talanger
och dina utsikter, som hänvisa dig på en annan plats än
såsom följeslagare åt en kvinna utan hemland och utan an-
seende. Av ditt brev finner jag, att du ej är nöjd med
dig själv. Betänk därför, att du är i färd med att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
