Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands liv och personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHATEAUBRIANDS PERSONLIGHET 651
ligt, att han starkare kände sambandet med de gångna
tiderna. Han var vidare fattig, och börden var hans enda
rikedom. Den blev därför för honom värdefullare, än den
eljes måhända hade blivit, han glömmer aldrig, att han är
vicomte de Chateaubriand, han är ridderlig, stolt och lojal,
legitimitetens och altarets försvarare, traditionens och auk-
toritetens förkämpe. Redan i hans börd låg således ett frö
till romantik, och detta utvecklades ytterligare genom hans
första barndomsintryck, av havet, av den trånga medeltids-
staden Saint-Malo, av den gamla borgen Combourg, av sam-
talen med systern Lucile — allt detta gjorde honom mot-
taglig för de förromantiska strömningar, som lågo i tiden,
särskilt för den starka sentimentaliteten; Ossian var hans
älsklingsförfattare. Svårmodet, drömmarlynnet finnes hos
honom redan som yngling och vann ytterligare näring, när
han gjorde bekantskap med Werther, den tidens evangelium
för unga drömmare. Chateaubriand är också Werthers första
franska ättling. Mycket är utan tvivel attityd. Ty liksom
Byron var även Chateaubriand i hög grad kokett. Men å
den andra sidan kan man knappt förneka, att melankolien
i grunden var äkta, verkligen var Chateaubriands natur.
Typen är ju hela tidslynnets. Och liksom Werther, och
mer än denne, är Chateaubriand en stark egocentriker. Allt
rör sig för honom kring hans egen personlighet, och få
hava varit så fåfänga som Chateaubriand. När han talar
om Napoleon är det: jag och Bonaparte. Kriget i Spanien
kallas “ma guerre d’Espagne“. Denna fåfänga narrar honom
ibland till de mindre sannfärdiga uppgifter, han har om
sig själv. Flera av hans franska biografer hava också i
denna fåfänga och detta självintresse sett den härskande
egenskapen hos honom, den innersta drivkraften till hans
handlingar. Efter mordet på Enghien inlämnade han sin
avskedsansökan. Han stred för den legitime konungen, när
det var förknippat med fara, men när belöningens dag kom,
höll han sig på avstånd. Men — säger Lanson — denna
verkliga ridderlighet ägnar han icke legitimiteten utan sig
själv, utövar den för att växa i sina egna ögon. Fåfängan
skyddade honom mot den simpla ärelystnaden. Han ville
komma till makten. Men han ville varken nedlåta sig till
några smygvägar eller själv begära något. Han skulle upp-
sökas av dem, som insågo hans överlägsenhet. Därför vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
