Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ •-’;. <<C •••■•W-
ÍMÉMM
—.... —..... —––––––– -
–––––––––- –––––- ––––––-
662 RENÉ
med en rörelse, som liknade glädje, såsom om hon blivit
glad över att jag lämnade henne. Jag däremot kunde ej
undertrycka en bitter reflexion över den mänskliga vän-
skapens opålitlighet.
Därefter följer beskrivningen på resan, en trött, desillu-
sionerad människas resa till Italien, Grekland, Skottland,
där allt blott ger honom uppslag till reflexioner över till-
varons intighet. Så kommer han tillbaka.
Av en obegriplig anledning hade min syster lämnat Paris
några dagar före min återkomst. Jag skrev till henne, att
jag skulle söka upp henne, men hon skyndade sig att svara
för att avstyra detta och föregav, att hon ej visste, vart
hon skulle nödgas resa. Jag var således ensam mitt i
människoöknen och fann även ett visst behag i denna
ensamhet. Ofta kunde jag sitta långa timmar i en föga
besökt kyrka och där försjunka i mina drömmar. Men till
sist blev mig svårmodet övermäktigt, ingenstädes fann jag
något läkemedel mot den lynnessjukdom, av vilken jag led,
och jag beslöt då att lämna det liv, som blivit mig outhärd-
ligt. Emellertid var det nödvändigt att företaga vissa anord-
ningar rörande min förmögenhet, och jag blev nödsakad att
skriva till Amelie. Jag kunde icke föreställa mig, att hon
gissat min hemlighet, men hon var van att läsa mellan
raderna i mina brev, och i stället för att svara, kom hon själv.
Hon var den enda människa i världen, som jag älskat, och
jag mottog henne därför med hjärtats översvallande hän-
förelse. Hon betraktade mig med ömhet, betäckte min
panna med sina kyssar, visade mig en mors tillgivenhet,
nästan ännu mera. Och jag var såsom ett barn, som blott
ville bliva tröstat, jag lovade henne att avstå från mina
självmordsplaner, och så tillbringade vi tillsammans en månad,
en månad av lycka. Jag fick åter nya krafter, men så
märkte jag, att den hälsa, Amelie skänkt mig, hade tagits
från henne själv. Hon magrade, dragen kring ögonen blevo
ihåliga, gången trött, och en dag fann jag henne i tårar
vid foten av ett krucifix. Jag bad henne yppa den hem-
lighet, som tryckte henne, men hon svarade mig blott med
ett sorgset småleende, att hon ej visste, vad det var. En
dag var hon försvunnen och hade blott lämnat efter sig ett
brev, i vilket hon underrättade mig, att hon beslutat sig för
att ingå i ett kloster. Jag stod såsom träffad av blixten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
