Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHATEAUBRIANDS BETYDELSE 6 7 1
att en dikt återgivit naturen. 1700-talet imiterade visser-
ligen icke antiken utan den franska klassiciteten och hade
således — med andra ord — blivit en imitation av en imita-
tion. Mytologien var antikens, ämnena för en tragedi i
regeln icke nationella, utan antika. Det var mot denna
imitation Chateaubriand reagerade. Vi äro kristna, och därför
passar oss ej den grekiska Olympen. Vi äro fransmän;
därför intresserar oss mera vår egen historia. Den franska
medeltiden står oss närmare än antiken, den gotiska kate-
dralen närmare än det grekiska templet. Den kristna moralen
är också en annan än den antika. Dör stoikern var hans
egen dygd nog. Den kristne känner sin svaghet och sätter
sitt hopp till sin tro. Låtom oss därför icke längre imitera,
utan vara oss själva, låtom oss göra dikten till ett uttryck
för vår kultur, — sådan ungefär var den positiva tanke,
som låg till grund för Chateaubriands opposition mot den
föregående franska litteraturen. Fullt klar var den honom
icke, ty han var icke någon tänkare, men innerst är det
dock detta program han förfäktar.
Det abstrakta, kalla språket i 1700-talets litteratur ersatte
han med ett nytt, ett konkret och koloristiskt. Då man
från upplysningens epigoner under kejsardömet övergår till
Chateaubriand, erfar man samma känsla, som då man från ett
skulpturgalleri kommer in i en målerisamling med färggnist-
rande dukar, och betecknande är, att den franska romantiken
efter Chateaubriand förr röjer sig inom målarkonsten än inom
poesien. Den fordran på lokalfärg, som sedan blev en huvud-
punkt på den yngre romantiska skolans program, hade i själva
verket uppställts redan av Chateaubriand, och både i Les
Natchez och Les Martyrs är den exotiska lokalfärgenhuvudsaken.
Och då han mot upplysningens förståndsbildning hävdade
fantasiens och känslans rätt, var detta mera än en negation.
Ty där Voltaires århundrade fordrat sanning, fordrade han
skönhet. Men skönheten är ju icke en negation av san-
ningen. Chateaubriand ägde obestridligen en rik fantasi
och en rikt utvecklad känsla. Han var mottaglig för in-
tryck av alla slag, särskilt av de estetiska, för de oändliga
viddernas majestät, för tystnadens poesi, för både det syd-
ländska och det nordiska landskapets rika färgspel och över
huvud taget för naturens skönhet — för allt detta, som
varit upplysningsfilosofernas terra incognita. Ehuru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
