Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Lamartine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 7 4 LES MÉDITATIONS
på egen hand Bibeln, Rousseau, Bernardin de Saint-Pierre,
Ossian och framför allt Chateaubriand — således de skrifter,
som kunde giva näring åt en romantisk fantasi, och denna
påverkades ytterligare genom en resa, som han 1811 till-
sammans med en vän fick företaga till Italien, där han sär-
skilt uppehöll sig i Neapeltrakten; det är minnena från denna
resa, som sedan gå igen i hans först 1849 utgivna novell
Graziella.
Familjens legitimistiska åsikter hindrade honom från att
under Napoleons tid söka anställning i statstjänst. Men vid
restaurationen blev han gardesofficer — en krigarbana, som
helt tvärt avbröts genom de hundra dagarna, och sedan
vände Lamartine ej tillbaka i krigstjänst, utan stannade i
sin lantliga tillbakadragenhet. Det var under dessa år han
utvecklade sig till skald. 1816 hade han i Aix lärt känna
en mad. Charles, gift med en berömd läkare. Hon tyckes
hava varit en rikt begåvad, förtjusande kvinna, men hon
led redan då av en långt gången lungsot, och efter något
mer än ett år avled hon. Det var Lamartines första stora
kärlek, och i viss mån var det hon, som gjorde honom till
skald. 1818 började han att skriva sina första "médita-
tions“, och 1820 samlade han dem till ett litet dikthäfte,
med vilket han framträdde för allmänheten. Les Méditations
mottogs med fullkomlig entusiasm, och denna hava vi lätt
att förstå. Tendensen hos hela tiden, ända från Rousseau,
hade ju gått mot lyriken. Men denna hade hittills endast
kommit fram i prosadikter. Vad man trådde efter, var en
Chateaubriand, som kunde skriva vers. Så kommo 1819
Chéniers Poésies och 1820 Lamartines Méditations. Man
hade fått, vad man så länge längtat efter, och Lamartine
blev därför dagens hjälte. Hans instrument är icke mång-
stämmigt, men det är ovanligt välljudande. De tjugosex
dikterna behandla inga offentliga tilldragelser, inga allmänna,
stora idéer, utan i vackra, melodiska verser återgiva de blott
Lamartines eget känsloliv, hans förtjusning över allt vackert
i tillvaron, hans religiösa stämningar, det veka drömmar-
lynnet. Men detta var dock något nytt, var romantik, ehuru
Lamartine själv icke ville räkna sig såsom romantiker. Hans
vers är icke, såsom upplysningens, retorisk, utan klingar som
ett musikstycke, han begagnar inga inkrånglade metaforer,
utan nämner varje sak med dess rätta namn, föredrog det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
