Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Stendhal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RACINE ET SHAKESPEARE G8 9
enhet. Tron på denna nödvändighet är visserligen en djupt
rotad övertygelse hos fransmännen, men för att gendriva
den refererar Beyle ett samtal, som han på teatern säger
sig hava åhört mellan en akademiker och en romantiker.
Det är, säger den förre, orimligt, att en handling, som man
åser på två timmar, i verkligheten kräver månader. Det
är orimligt, svarar romantikern, men det är lika orimligt,
att en handling, som på scenen försiggår på två timmar,
i verkligheten omfattar tjugofyra eller trettiosex. Det är i
bägge fallen orimligt — så vida nämligen man ej tar hän-
syn till illusionen. Gör man det, går det ena lika bra för
sig som det andra. Och det har man i England gjort un-
der tvåhundra år, i Tyskland i femtio. Ett dramas förtjänst
ligger just i att åstadkomma illusion, och denna illusion får
man oftare av Shaksperes skådespel än av Racines. Jag
erkänner, att Racine var ett stort geni. Men det var också
Cæsar såsom fältherre. Likväl har man efter hans tid upp-
funnit krutet, och levde Cæsar nu, skulle han utan tvivel
skaffa sig kanoner. Man måste följa med sin tid, och
romantikerna råda ingen att imitera Shakspere. Det, som
vi skola imitera hos honom, är sättet att studera den värld,
i vilken vi leva, och konsten att giva våra samtida just
den tragedi, som de behöva, men som de ej våga fordra
av hänsyn till Racine. Denna nya franska tragedi, som
jag här förutser, skall däremot ej taga några intryck av den
“tyska gallimatias“, som så många i dag kalla romantik;
“Schiller har kopierat Shakspere och dennes retorik, men
han har icke haft nog begåvning att giva sina landsmän
den tragedi, som fordrades av deras seder“.
Detta är det huvudsakliga innehållet i Beyles program-
skrift. Romantisk är denna blott så till vida, att den vän-
der sig mot klassiciteten och särskilt mot epigonernas imita-
tion av klassiciteten, förkastar de två enheterna och fram-
håller, vad Beyle benämner “l’originalité de lieu“ d. v. s.
en lokalitet, lämpad efter vad man skulle kunna kalla
handlingens temperament: terrassen i Hamlet, det dystra
slottet i Macbeth, trädgården i Romeo’ och Juliet. Hans
beundran för Shakspere var däremot varken ny eller ro-
mantisk. För fantasien hos Shakspere har han intet sinne,
sagospelen lämna honom oberörd, och det drag, vid vilket
han fäster sig, är Shaksperes realism. I själva verket äro
Schilde. Allmän litteraturhistoria. VI. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
