Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugo som lyriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LES ORIENTALES 729
dessa ej från det södra, moriska Spanien, där han aldrig
varit, utan blott från det norra, som alls icke har någon
orientalisk karaktär. Men det betydde ingenting för Hugo.
Svärmeriet för exotismen ingick i hela romantiken, hade
gjort det ända sedan Bernardin de Saint-Pierre, och genom
Chateaubriands glödande skildringar av Amerika, Grekland
och Orienten hade man fått blicken öppnad för de skön-
hetsvärden, som dessa fjärran nejder hade att bjuda. Fär-
gerna på paletten hade Hugo således. Det återstod blott
att fästa dem på duken, och det gjorde han med en över-
lägsen skicklighet. En huvudpunkt på det romantiska pro-
grammet var fordran på lokalfärg. Men för de flesta, sär-
skilt för Hugo, var lokalfärg detsamma som stark kolorit,
och belysande för honom är hans egen uppgift — som
denna gång torde vara riktig — huru han fick uppslaget
till Les Orientales. Om kvällarna plägade han promenera på
höjderna kring Paris och betraktade då solnedgången över
staden. Han fick här den visuella sensation, som för ho-
nom i regeln var det första, det, varur sedan hans dikt
växte fram, här det rika färgspelet, och med den väldiga
fantasi, som var hans styrka, förstärkte han blott detta
intryck. Därmed hade han fått den kolorit, som för honom
var huvudsaken. Men Brandes har här gjort en riktig
iakttagelse, som jag icke sett annorstädes. De flesta poemen
äro skrivna av en filhellen, behandla turkarnas grymheter
o. s. v., och uppslaget till den äldsta dikten, La ville prise,
som skrevs redan 1825, hade han med all sannolikhet fått
från Delacroix’ 1824 utställda tavla Massakern på Scio; på
grekernas sida står han också i de dikter, som skrevos
under de båda följande åren, men 1828 slår han om, får
sympati för turkarne, för det barbariska, vilda, brutala, färg-
rika hos detta österns folk, och först då få Les Orientales
den rätta tonen. Bernardin de Saint-Pierres och Chateaubriands
instrument hade hela tiden varit stämda i moll. Först hos
Victor Hugo få vi den kraftfulla durtonarten. I Marche
turque är omkvädet:
Ma dague d’un sang noir à mon côté ruisselle,
Et ma hache est pendue à l’arçon de ma selle.
Och så skildrar han krigaren, där denne spränger fram
på sin stridshingst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
