Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 48 LES MISÉRABLES
revolutionen — alldeles som Hugo själv. Men han blir
icke mera sympatisk för det.
Den först skrivna delen av romanen är onekligen den
mest tilltalande. Den rör sig visserligen icke med verkliga
människor och kan därför knappt heller betraktas såsom en
roman. Men den är en romantisk dikt, en medeltida legend
i modern förklädnad om helgonet Myriel och syndaren Jean
Valjean, båda befriade från alla realistiska, individuella drag,
och denna legend är onekligen vacker, även om Hugos
vanliga överdrifter och hans brist på en säker smak mycket
lätt inbjuda till parodier. Den senare skrivna fortsättningen
har däremot en helt annan karaktär. Den är en demokra-
tisk stridsskrift, där författaren för att begagna Lansons
ord mot varandra ställer det egoistiska och självbelåtna
borgardömet och den förtryckta, bedragna, lidande och
ständigt besegrade underklassen, mot varandra ‘‘hederligt
folks11 laster och de eländas dygder. Boken skulle vara en
social roman. Men en dylik kunde romantikern Hugo ej
skriva. Han var icke nog psykolog att kunna skildra verk-
liga individer ur olika samhällsklasser, och de sociala frå-
gorna förstod han aldrig. Han hade därtill ej nog bildning
och kunde aldrig se livet annat än från sin egen mycket
trånga och själviska personlighets synvinkel. “Idéerna“ äro
därför till ytterlighet banala och utnötta, och hans starka sen-
timentalitet var t. o. m. 1862 mycket gammalmodig. Strax
sedan boken kommit ut, skrev också en litterär finsmakare
som Prosper Mérimée i ett brev: “Det är bra skada, att en
karl, som till sitt förfogande har så vackra bilder, icke
skall ha skuggan av sunt förstånd och icke så mycken
blygsel, att han kan hålla inne med platityder, som äro
ovärdiga en hederlig man. Han har intet djup, ingen fast
ståndpunkt, intet sens commun. Han är en person, som
berusar sig med sina ord och som aldrig gör sig besvär
med att tänka.“
Men till ersättning för dylika omdömen från de bildade
hade Hugo fått bifallet från den stora publiken. Hittills
hade han knappt varit populär såsom författare i samma
mening som Dumas och Sue. Hans dramer hade hälsats
med jubel av ett litterärt och konstnärligt kotteri, hans
Notre-Dame de Paris hade fått en ganska vidsträckt läse-
krets, men vad var denna mot den, som slukade Monte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
