Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7 50 L’HOMME QUI RIT
att finna hos lindansarbyket, ty även Ursus är en förträfflig
man. Uselheten möta vi först, då vi nått till samhällets
tinnar. Den, på vars befallning Gwynplaine bortrövats och
stympats, är “Sa Très Gracieuse Majesté Jacques II“ —
händelsen tilldrar sig nämligen i England under drottning
Annas regering — och det upptäckes, att Gwynplaine i
själva verket är lord Eermain Clancharlie. Efter upptäckten
avklädes han sin akrobatkostym, blir lord och tar sitt in-
träde i överhuset. Den första frågan gäller en bagatell —
att öka prinsen-gemålens apanage med hundratusen pund.
Alla lorderna rösta naturligtvis för detta förslag, men så
kommer turen till lord Clancharlie. Han röstar nej och
håller ett brandtal i alldeles samma stil som Victor Hugos
egna, grant, retoriskt, frasrikt, anlagt på populasens
applåder, och förmodligen skrevs romanen för att i den få
lägga in detta socialistiska vältalighetsprov. Ehuru Gwyn-
plaine talar icke vid ett folkmöte, utan till Englands över-
hus, är hans vältalighet — enligt Victor Hugo — så med-
ryckande, att alla känna sig gripna. Men så kommer man
att se på hans ansikte — och nu är förtrollningen bruten,
alla brista i gapskratt, det blir en stor skandal, och Gwyn-
plaines politiska roll är utspelad. Slutet är som vanligt hos
Victor Hugo ytterst sentimentalt. Gwynplaine återvänder
till sitt gycklarband, men finner Dea döende, och då hon
för alltid slutat, dränker han sig.
För övrigt förekommer här en bihandling, en skildring
av en pervers dam ur den högsta aristokratien, och dessa
kapitel höra till det liderligaste i hela den franska littera-
turen. Men de fordras av romanens tendens. Det hela är
nämligen som vanligt byggt på en antites, motsatsen mellan
det sederena proletariatet och den moraliskt ruttna över-
klassen, och är ett våldsamt angrepp på den engelska ari-
stokratien. Bokens verkliga titel, heter det i företalet, borde
vara: Aristokratien. Men någon takt röjer Victor Hugo
icke. En f. d. pair av Frankrike — skriver Biré — rasar
här mot Englands pairer: “Denne falske vicomte, som är så
stolt över sin usurperade titel, hånar ned lorderna, herti-
garne, baronerna, t. o. m. vicomterna. Denne millionär
angriper de rike, och det är icke av kärlek till de små,
som han hatar de store.“ För övrigt röjer boken en grov
okunnighet i Englands historia, och såsom alltid hos Vic-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
