Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÈGtERNA 7 5 5
lätt kan man undanröja den förmodade regeln om de två
enheterna. Jag säger två, ty ingen bestrider nödvändig-
heten av handlingens enhet. Utmärkta samtida, fransmän
och utlänningar, hava redan i teori och praktik angripit den,
och striden därom har icke varit lång, ty vid första knuffen
har den ramlat. Märkvärdigt nog har man sökt stödja re-
geln om de två enheterna på sannolikheten, under det att
denna fordrar raka motsatsen. Man kan icke mörda Rizzio
annat än i Maria Stuarts kammare, ej Henrik IV annat än
på rue de la Féronnerie. Den exakta lokaliteten har i våra
dagar blivit en av de första verklighetsfordringarna. Och
vad tidens enhet beträffar, är det lika löjligt att stänga in
handlingen inom tjugofyra timmar som att stänga in den i
en vestibul. Varje handling kräver sin bestämda tid liksom
sitt bestämda rum. Man skall följa antiken — säges det.
Vi ha nyss sett, att den antika teatern ej har någon be-
röringspunkt med den moderna, och Voltaire, som ej ville
böja sig för Shakspere, ville ej heller böja sig för grekerna.
Således icke antiken. Skall man då imitera de moderna?
Imitera imitationer ! Jag betackar mig. Låtom oss djärvt
säga ut det. Den tid har kommit, då friheten liksom ljuset
genomtränger allt — utom det, som borde vara det friaste
av allt: tanken. Må vi då rikta hammaren mot alla teorier,
alla poetiker, alla system. Vräk ned det där gamla gips-
verket, som döljer konstens fasad! Det finnes inga regler,
inga modeller! Eller snarare: det finnes inga andra regler
än naturens allmänna lagar, som gälla för konsten i allmänhet,
och de speciella lagar, som för varje diktverk kunna härledas
ur de existensvillkor, som äro egendomliga för varje ämne.
Ater kunna vi för ett ögonblick avbryta referatet. Kam-
pen mot reglerna var, såsom Victor Hugo själv framhåller,
icke ny. Den hade börjat med Lessing, fortsatts av Wilhelm
Schlegel, vars arbete översatts på franska, sedan av mad.
de Staël och framför allt av Beyle. Hugo gör här ej heller
anspråk på att komma med någon nyhet. Men genom lidel-
sen i sin framställning lyckades han, vad de andra ej kun-
nat: att dräpa upplysningens epigondrama. Detta var en
fullkomligt mekanisk produkt, en tillämpning av regler, men
bland de tjugosex, som Lemercier uppställt, hade han glömt
en: den poetiska inspirationen. Det var denna Victor Hugo
insatte i dess rätt. Detta epigondrama var vidare ett dött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
