Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN OCH VERKLIGHETEN 7 5 7
andra, trodde han sig hava fått fram en rik, mångbestämd
karaktär. Men han reflekterade ej däröver, att den karaktärs-
skapande psykologens konst icke ligger i hopandet av dylika
kontraster, utan i förmågan att kunna härleda dem ur en
enhet, ur ett individuellt själsliv. Det kunde han aldrig.
Substratet för motsatserna saknas. Men bakom hans svär-
meri för det groteska ligger ock något annat, en fordran
på ett karakteristiskt drama med en stark tids- och lokal-
färg. Liksom i sina romaner vill han i sina dramer måla
en hel tidsålder, få fram dess karakteristiska fysionomi, och
det kan icke nekas, att han genom detta krav och den till-
lämpning, han i sina dramer gjorde därav, kommit med en
viktig insats i det franska dramats utveckling. Men nytt
var ju ej heller detta krav. Redan Goethe hade uppställt
det, och vi återfinna det under hela romantiken.
Men vi återvända till referatet. Hittills hade Victor Hugo
varit bildstormaren. I det följande är han icke blott destruk-
tiv, utan i flera punkter konservativ, en försvarare av det
gamla, och i dessa punkter ligger kanske företalets största
betydelse. Han krävde frihet för konsten, han förkastade
alla pedantiska regler, men ej de stora lagar, som naturen
uppställt för all konst, och ej heller de speciella lagar, som
kunna härledas ur varje enskild konstarts väsen. Dessa —
säger han mycket riktigt — äro eviga och inre, de andra
yttre och växlande. Konsten skall följa naturen och san-
ningen. Men konstens sanning kan aldrig, såsom flera för-
mena, bliva den absoluta verkligheten. Konsten kan icke
återgiva själva saken. Cid talar på vers det är icke
naturligt! Gott. Hur vill ni då, att han skall tala? På
prosa. Må vara. Men han talar ju franska, och naturligtvis
bör han tala spanska. Och icke nog med det: han är ju
icke den verklige Cid, utan en aktör, Pierre eller Jacques,
som lagt sig till med Cids namn. Det är falskt. I stället
för rampen måste vi skaffa oss en sol, och verkliga träd,
verkliga hus i stället för kulisser. Så vida man ej vill
hamna i det absurda, måste man således medgiva, att kon-
stens och naturens områden äro skilda. Teatern är en spegel,
som bör reflektera allt i världen, i historien, i livet, men
sådant det ter sig, sedan det berörts av konstens trollspö.
Poeten måste således bland olika drag välja ut dem, som
han vill medtaga, men han får då icke taga de vackra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
