Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOKALFÄRGEN 781
Men i praktiken kom han ej långt, endast till karaktärer,
sammansatta av två, mot varandra stridande egenskaper t. ex.
Triboulet eller till sådana, som alldeles slå om såsom Don
Carlos. Och även då han lyckas som bäst, i Don César
de Bazan, är karaktären, tjuven med det ridderliga sinnet,
knappt annat än en lyckad fantasiskapelse.
Hugos hjältar analysera aldrig sig själva. De deklamera
— ofta och underbart vackert, de berusa sig liksom hos
Corneille fullkomligt av sina egna ord, och handlingen stan-
nar av för att bereda rum för denna retorik. Men dessa
deklamationsnummer äro icke dramatiska såsom Shaksperes,
utan de äro lyrik och, såsom alltid hos Hugo, en lyrik,
som är hans rent personliga. Det är likgiltigt, om det är
Didier, Hernani eller Ruy Bias, som talar; ständigt är det
Victor Hugo, som lägger sina ord i deras mun. Såsom
alltid hos Hugo rör sig denna lyrik även här med några
få allmänna idéer — frihet, ära, fosterland o. s. v. —
men har aldrig någon individuell, för den dramatiska figuren
egendomlig nyans.
Gestalterna i Victor Hugos dramer äro ej heller till för
sin egen skull. De äro språkrör för hans lyrik, och flera
av dem ha för sin existens att tacka endast Victor Hugos
förkärlek för lokalfärgen, som ju var en huvudpunkt på
hans program. I Marion de Lorme ägnas en hel akt åt
en skildring av Ludvig XIII, hans svaghet, hans hat mot
Richelieu, hans intresse för jakt o. s. v. utan att allt detta
har någon egentlig betydelse för själva handlingen. I Le
roi s’amuse drar Hugo i detta syfte in Marot i pjesen, och
i Ruy Blas upptages större delen av den andra akten av
hans försök att skildra den stela spanska hovetiketten. Men
denna lokalfärg gör ofta intryck av något påhängt, av en
yttre dekoration, och han var alldeles för okunnig för att
här rätt kunna lyckas. Han tror sig vara mycket spansk,
men en jämförelse med Calderon och Rojas visar lätt, huru
löst denna spanska fernissa sitter. Av den spanska, så
högt uppdrivna rojalismen finner man nästan inga spår, och
ännu mindre av den uppfattning, som kommer fram i El
medico de su honra. Jag tillåter mig också att betvivla,
att kejsar Karl V kunnat behandla de tyska kurfurstarna
som underordnade vasaller. Det rent historiska inslaget är
i allmänhet ganska obetydligt, och handlingen är alltid fritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
