Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
830 LES MARRONS DU FEU
att jag giftel’ mig?“ “Gifta er?“ “Ja!“ “Allvarsamt? På
min heder jag är förtjust. Gift er! Men får man fråga:
med vem? Foscoli, antar jag.“ “Ja, just Foscoli.“ “Ut-
märkt! Det är en förträfflig pojke, som jag tycker om.
God börd och kär i er.“ “Och ni förlåter mig, att jag på
detta sätt överger er?“ “Av hela mitt hjärta! Jag sätter
mycket värde på er vänskap, men låt oss tala öppet. Två
år — det är bra länge! Vad är att göra åt det? Det är
hjärtats historia. Allt växlar där, allt dör utom ledsnaden.“
Men Camargo blir ursinnig och rasar. Så vackra ögon —
säger Rafael — ni har och vad ni är bedårande, när ni så
där förivrar er. Allt hade ju bara varit ett skämt! Camargo
tror honom till hälften, och scenen slutar med, att hon
kastar sig i hans armar. När Rafael sedan beger sig från
henne, stöter han samman med en abbé Annibal Desiderio,
en tämligen löjlig personage, som är förälskad i Camargo
och kommit att giva henne en serenad. Han och Rafael
råka i gräl och besluta att duellera dagen därpå. Men när
det är uppgjort, utropar Rafael: “Det var en hygglig fan!
Honom måste jag bjuda på souper.“ Annibal mottar in-
bjudningen, men under soupern får Rafael en biljett från
Camargo, som utsätter ett rendez-vous till natten. Rafael
får då en idé, föreslår abbéen att gå i hans ställe, taga
hans dräkt och i mörkret spela hans roll. Annibal blir
naturligtvis förtjust. Glöm inte — ropar Rafael efter honom
— “att kyssa kammarjungfrun, när ni går in. Eljes kan
man misstänka, att det inte är jag.“ Abbéen beger sig i
väg, men blir naturligtvis upptäckt, Camargo blir ursinnig
över den förolämpning, som Rafael gjort henne, och den
stackars abbéen måste lova att lönnmörda förrädaren. Denne
har emellertid anordnat en orgie på värdshuset, och då
värden ber honom skrika litet mindre, kastar Rafael en
butelj i huvudet på honom. Att värden stryker med av det
kraftiga slaget, bekymrar honom icke: “Palforio, det gamla
svinet, vet bättre än någon annan, vart sådana där prackare
ta vägen efter döden.“ Det är den enda likpredikan, han
består sitt offer. Emellertid kommer vakten, och för att ej
bli gripen, hoppar Rafael ut genom fönstret, men träffar på
Annibal, som stöter en dolk i ryggen på honom: “Förban-
nelse! Säg åt min mor, att jag testamenterar min för-
mögenhet åt min narr Pippo!“ Med dessa ord skiljes han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
