Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Ugo Foscolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULTIME LETTEKE 883
flackande i Italien, nedtryckt både av älskarens och av fri-
hetsvännens förtvivlan, besöker Bologna, Florens, Milano,
men ingenstädes finner han ro. Så får han i mars den så
fruktade underrättelsen: Teresa är gift. Och nu stiga själv-
mordstankarna med förnyad kraft upp hos honom: Vad är
väl livet för mig? Jag har blott känt dess smärta, och nu
har även illusionen övergivit mig. Endast tanken på döden
skingrade mitt svårmod och jag log i hoppet att ej längre
behöva leva. Jag är lugn, orubbligt lugn. Illusionerna
äro förbi, önskningarna döda, hopp och fruktan grumla icke
längre min själ. Fullkomligt nedbruten och bestämd att
sluta ett liv, som nu blivit honom outhärdligt, beger han sig
tillbaka till byn i de euganeiska bergen, tar ett patetiskt
avsked av Teresa, av modern och vännen, skriver en mängd
brev och slutar med att sticka sig med en dolk. Låt mig
— skriver han i det sista brevet till Lorenzo — “bliva
begravd såsom man finner mig, på något ensligt ställe, om
natten, utan jordfästning, utan minnessten, under pinjerna
på den kulle, som vetter mot kyrkan. Teresas porträtt skall
läggas vid mitt lik.“ Natten efter självmordet blev han,
såsom han förordnat, jordad: “liket begrovs av tre jord-
bruksarbetare (lavoratori) på pinjekullen“ — man känner här
igen slutorden i Werther: “Handwerker trugen ihn. Kein
Geistlicher hat ihn begleitet.“
Romanens originalitet är således ej stor. Men de många
upplagor, i vilka den gick ut — till 1817 ej mindre än
sjutton — visar, att Foscolo här anslagit strängar hos sin
italienska samtid och att det fanns romantik åtminstone hos
publiken. Ty Jacopo Ortis är Werthers tvillingbroder, fylld
av samma obestämda världssmärta, predestinerad att bliva
förälskad och olycklig i sin kärlek, passionerad, sentimental,
lyriker såsom denne. Att hans förtvivlan beror dels på
hans hopplösa lidelse för Teresa, dels på patriotens och fri-
hetsvännens krossade förhoppningar, har ansetts såsom ett
fel, och man har hållit före, att romanen därigenom förlorat
den enhetlighet, som Werther äger. Men för det första
torde Foscolo även här hava fått uppslaget från Werther,
som ju icke blott är olyckligt kär, utan ock såras av sam-
hällets bördsfördomar, och för det andra hör en dylik senti-
mental frihetskärlek onekligen till denna tids romantiska
ynglingatyp. Enligt min mening har den därigenom vunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
