Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Mig synes det, — säger Ewald
tankfullt — som skulle det vara en lockande
uppgift för en diktare att skapa människor af
historiens skuggor, blåsa en lefvande själ in i
de figurer, hvilkas ytterlinier häfderna bevara.
Han behöfver därför aldrig tillåta sig någon
medveten förvanskning af gifna fakta. Lyst af
sin intuition skall han utan tvifvel finna många
nya sanningar, som vetenskapen i sinom tid
skall stadfästa — sedan kritiken, som mäter
hans verk med ett allt för knappt
kunskaps-mått, stenat diktaren till döds.
— Kritiken, — svarar Sturz med ett
småleende och en axelryckning — kritiken är
alltjämt hvad man skulle kunna kalla vår
litteraturs partie honteuse. Ty hvem har begärt
en quidams lilla stämma när en god
skriftställare berömmes? Och är det icke nedrigt
skälmsmästeri när man hånar och tadlar
honom? Vanärar icke i så fall en kritikus,
om han också skulle vara i tjänst hos
ståndspersoner, sin herres livré? — — — Många
hafva vid mognare ålder jämrat sig öfver
sina slyngelårs vansinniga diärfhet, och vore
blott många konstdomares omvändelsehistorier
tryckta, så skulle de, liksom missdådarens från
Tyburn Dying Speeches, ofta afskräcka råa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
