Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ute i stora världen.
— Ja, har jag inte alltid sagt det, sade Matthew och
granskade belåtet listan. — Nog visste jag, att du skulle gå
om dem allihop!
— Du har då riktigt hedrat dig, det får jag säga, Anne,
sade Marilla och försökte dölja sin stora stolthet över Anne
för fru Rachels kritiska blickar. Men den hyggliga själen sade
helt hjärtligt:
— Nog förstår jag, att hon skött sig bra, och det är jag
den första att ge henne erkännande för. Dina vänner äro alla
stolta över dig, kära Anne!
Anne avslutade denna härliga kväll med en liten prat-
stund av mera allvarlig art hos fru Allan i prästgården. När
hon kommit upp till sig, föll hon på knä vid sitt öppna fön-
ster, genom vilket det silverklara månskenet flödade in, och
framviskade en bön av tacksamhet och längtan, som steg rakt
upp ur hennes hjärta. Den andades tacksamhet för det för-
flutna och ödmjuk förhoppningsfullhet för framtiden, och när
hon slumrat in på sin vita kudde, voro hennes drömmar så
ljusa och skira och vackra, som någonsin en ungmö på sex-
ton år kunde önska sig.
XXXIII.
UTE I STORA VÄRLDEN.
- Ta för all del på dig din vita musslinklänning, Anne,
bad Diana.
De voro tillsamman uppe på östra gavelrummet. Utan-
för rådde skymning — en härlig, genomskinligt grönklar skym-
ning under en mörkblå himmel utan ett moln. En stoi lund
måne, vars bleka skimmer långsamt övergick till blänkande
silverglans, stod över spökskogen, och luften var full av som-
285 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
