Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. Målare, skulptörer och musiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentliga promenader ville kejsaren alltid att Tizian skulle
gå till höger om honom. »En hertig kan jag skapa när som
helst, men hvar skulle jag finna en annan Tizian?»
En dag tappade den store målaren sin pensel, när han stod
uppe på sin stege. Karl den femte tog upp den, till sina hofmans
förvåning. »Tizian är värd att betjenas af Cesar», sade han.
Kejsaren ville visa, att snillet genom sina verk höjer sig
öfver de största monarker.
Fransmännen Nicolas Poussin, Jacques Callot och Claude
Lorrain – för att endast nämna några namn på en slump –
hafva äfven utmärkt sig inom målarekonsten genom ihärdigt
arbete.
Poussin föddes i Andelys 1594. Han var son till en adelsman
i Soissonnais och visade tidigt anlag för ritning, som en
anspråkslös artist, Quintin Varin, hade nog förstånd att
uppmuntra. Vid aderton års ålder rymde han från sitt
fädernehem; han kom till Paris och fick plats på ateliern hos en
tapisseri mönsterfabrikant. Han stannade icke länge der
konsten betraktades som en affär. Den unge målaren hade
lyckats blifva bekant med en adelsman från Poitou, som
ädelmodigt hjelpte honom med både råd och pengar och
presenterade honom för matematikern Courtois, som egde en dyrbar
samling originalteckningar af Rafael, Giulio Romano och
Marc-Antonio. Under kopierandet af dessa teckningar tillegnade
Poussin sig förmågan att framställa de kraftfulla drag och
talande åtbörder, som utmärkte Romanos taflor och som
Poussin sedan utförde så fulländadt.
Början af Nicolas Poussins bana var svår och sträfsam.
Efter flera resor omkring i landet återkom han till Paris och
måste ständigt arbeta för bröd. Kampen för tillvaron
uttömde hans krafter, han blef sjuk och var tvungen att återvända
till sin födelsestad Andelys för att hvila sig några veckor.
Det var först 1639 som hans bekymmer upphörde. Han hade
förut mer än en gång för sitt uppehälle varit tvungen att
utföra tarfliga arbeten, hvarigenom fattiga konstnärer riskera att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
