Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. Målare, skulptörer och musiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertigen af Lorraine till Paul den femte. Han trädde i storhertigens
tjenst och hans taflor blefvo snart beundrade och spridda.
Den berömde landskapsmålaren Claude Lorrain tillhörde
en fattig familj i Lothringen. Han föddes 1600. Också han
hade en sträfsam ungdom och många svårigheter att bekämpa.
Först var han pastejbagare, sedan lärgosse hos en gravör
och när han var tolf år, följde han en af sina slägtingar,
som var spetshandlare, till Rom. Trettioåriga kriget utbröt
just då och kommunikationerna mellan Alperna och Frankrike
försvårades allt mer; Claude erhöll sällan det understöd,
som hans bror i Freiburg sände honom, och han kom i djupt
ekonomiskt betryck. När han blef tjugu år var han så fattig,
att han tog plats som betjent hos Augustini Tassi.
Efter fem år återvände han till Italien, der han besökte
Loretto och Venedig; sedan färdades han genom Tyrolen och
Bayern, öfverallt studerande naturen, solen och stjernorna
han kopierade noggrant och långsamt alla detaljer och lärde
sig derigenom att gifva sina arbeten den korrekthet och
naturlighet, som karaktärisera dem. Ty naturen var Claude
Lorrains enda modell. »Men hvilket tålamod», säger M. Charles
Blanc, »hvilket arbete, hvilka mödor och besvär fordras det
icke för att återgifva en sådan modell! Claude ville
intränga längre än någon annan i naturens hemligheter, han
studerade solen alla timmar på dagen för att lära sig ljusets
harmonier – icke dess nycker – utantill. Ofta steg han upp
fore daggryningen och gick ut på fria fältet för att observera
fenomenen vid dagens inbrott. Medan andra menniskor
hvilade i sömnens eller lättjans sköte, utan en tanke på det
skönaste af alla skådespel, hade Claude tagit plats på någon
höjd, som en konstens förpost, och morgonrodnaden visade
honom der sitt bländande juvelskrin, bestående af lätta moln
och genomskinliga dimmor. På hans tid var det ännu icke
löjligt att tänka sig, att rosenfingrar öpnat österns portar, och
Lorrain stod der intagen af beundran. Utan blyertspenna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
